Dela:

Bläddra per

Flera nyanser av punk

Sofia Borges. Foto: © Maria Leonardo Cabrita.

DIY. ”Men framför allt bryter den mot de estetiska konventionerna samtidigt som dessa ombyggda vardagsprylar innebär ett sätt att om, än i konsertform, estetisera vardagen och därigenom ta kontroll och erbjuda ett alternativ till en genomkommersialiserad tillvaro”, skriver Andreas Engström.

”Är punk först och främst en attityd?”, inleder moderatorn med att fråga under panelsamtalet på festivalen No! Music på Haus der Kulturen der Welt i Berlin. Frågan skulle i princip kunna leda fram till slutsatsen att punk sträcker sig bortom genren så som vi känner den. Men icke, moderatorn hade bestämt sig. Attityd översattes med slagordet DIY, do-it-yourself, och musikaliskt handlade det om klassisk punk, ni vet, variationer på de där tre ackorden.

Måste det vara så? Om attityden är att vända en kommersiell värld ryggen, kan då inte punken vända sig själv ryggen och ta andra former? I vad som under festivalhelgen utvecklades till mitt sökande efter punkens drivkraft och essens fascinerades jag av filmen No Land’s Song, om den iranska musikern Sara Najafis ansträngningar att få till en konsert i Tehran med kvinnliga sångerskor. I Iran får kvinnor inte sjunga solo offentligt, en regel som musikerna försöker både komma runt och trotsa samtidigt som de gäckande myndigheterna ställer nya hinder i vägen genom att dra in tillstånd och spionera på gruppens förehavanden.

Dessa pop/folk/världsmusiker spelar knappast punk. Men genom konstnärlig strävan och politisk markering gör de ”sin grej” och tar på samma gång definitivt risker. Detsamma gäller punkarna i Yangon Calling! – Punk in Myanmar, en annan film som visades, där den litet barnsliga upproriskheten vilken stund som helst skulle kunna bli direkt livshotande. Och ändå handlar det i förlängningen om något så basalt som att estetisera tillvaron: att få välja kläder eller spontant sjunga offentligt. Att vara kreativ i vardagen kan vara den mest politiska och esteticerande akt över huvud taget.

Därför ser jag också hos punkarna i Yangon utgångspunkten – eller attityden – annan än punkens råa klang och distorsion, vilket tillsammans med låtformatet är konventioner som tycks så svåra att frigöra sig från. Men visst går det, och kanske fann jag ändå sent på söndagkvällen till slut punken i samtidens brännpunkt. Då hade jag emellertid förflyttat mig till en mindre spelning på alternativscenen Labor Neunzehn i Treptow. Den portugisiska tonsättaren och slagverkaren Sofia Borges hade byggt egna slagverksinstrument, vilka delvis var elektroniska och som hon både spelade på och styrde med en programvara. I verket L’homme Machine #2 uppstod ett sällsamt speldoseaktigt kollage som överlagrades av brötig noise, där spelet var fysiskt konkret samtidigt som konserten tog en rent skulptural form när Borges kontemplativt rattade programvaran och maskinerna blev till en amorf massa som levererade en strukturerad kakofoni.

Utifrån en konstnärlig vision hade Borges onekligen gjort det själv. Musiken är politiskt i kraft av att vara ”onyttig” på marknaden och för nyliberaler provocerande då den uppbär offentligt stöd (vilket åtminstone konsertarrangören gör). Men framför allt bryter den mot de estetiska konventionerna samtidigt som dessa ombyggda vardagsprylar innebär ett sätt att om, än i konsertform, estetisera vardagen och därigenom ta kontroll och erbjuda ett alternativ till en genomkommersialiserad tillvaro. Metoden, eller attityden, är inte unik – veckan innan upplevde jag en konsert med Annette Krebs där hon gjorde något liknande. Men det lät helt annorlunda och även om detta klassas som konstmusik är detta för mig punk: en konst vars kraft inte låter sig definieras, vare politiskt, socialt eller musikaliskt.

ANDREAS ENGSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Andreas Engström