Festivalen som uppfinner sig själv varje vår

Musik
Foto: Internationales Musikfestival Heidelberger 2018

NYTÄNKARLUST. Heidelberger Frühling hade i år ”upplysning” som tema för att belysa den västliga världens självbild. Björn Gustavsson besöker en av Europas främsta, och samtidigt minst kända, festivaler för klassisk musik.

Nära 50 000 konsertbesökare noterades vid årets upplaga av veckolånga Heidelberger Frühling som avslutades i tisdags. En festival som inkluderat 122 konserter (med en rad uruppföranden) och tre skilda akademier: en för Lied-sång, en för kammarmusik och en för unga musikkritiker. I festivalen ingick även ett kreativt ”lab” för att diskutera de utmaningar och framtidsfrågor som den klassiska musiken står inför.

Under temat ”upplysning” har festivalledningen på olika sätt velat belysa den västliga världens självbild och de värden (såsom ”frihet”) som vårt samhälle alltsedan upplysningstiden bygger på. ”Sällan har det varit så nödvändigt som nu att ta ställning för att säkerställa demokratin”, meddelade festivalens intendent Thorsten Schmidt.

Ett av skälen till att Gabriela Montero tilldelades årets pris var inte bara att hon är en av världens främsta pianister utan också för att hon, som festivalledningen uttryckte det, markerat hårt mot nuvarande repressiva regim i hemlandet Venezuela.

Saknar du en bra kultursida till frukost?
Prenumerera gratis!

Fem morgnar i veckan utkommer Dagens Opulens via mail med cirka 5 artiklar


Genom att prenumerera godkänner du Opulens integritetspolicy.

 

Mängder av världskända solister och ensembler har framträtt; exempelvis Il giardino armonico, finska radiosymfonikerna, cellisten Steven Isserlis, pianisterna Grigory Sokolov och Marc-André Hamelin, violinisten Isabelle Faust och tenoren Mark Padmore.

Jag reste ner till Heidelberg, en stad som i mångt och mycket påminner om Salzburg, i början av april och fick uppleva en festival som absolut måste betraktas som en av Europas främsta för klassisk musik – och samtidigt som en av de minst kända. Under en dryg månad pågår här varje vår, sedan 22 år tillbaka, en brett upplagd festival, som med sin blandning av dagliga konserter (i alltifrån kyrkor och vackra jugendsalar till hypertrendiga före detta. lagerlokaler), föreläsningar och debatter har en spännvidd som torde göra många festivalarrangörer gröna av avund.

Därtill kommer att festivalen äger rum i en välbevarad stad från 1200-talet – som under 1800-talet blev något av en vallfärdsort för dåtidens romantiker. I Heidelberg, med 150 000 invånare, finns för övrigt Tysklands äldsta universitet, med 40 000 studenter.

Genom den trånga dalen, omgiven av höga berg, flyter floden Neckar. Som festivaldeltagare här bör man inte missa en båttur och njuta av det kuperade landskapet inåt land, med befästa städer på höjderna. Inte undra på att Goethe menade att ”här börjar Italien”. Men så har också stan Tysklands högsta medeltemperatur och en växtlighet som redan i början av april prunkar sommarlikt.

Jag hinner bland annat lyssna på trion Amatis och deras sublima Haydn- och Schumann-tolkningar, med en blandning av ungdomlig ömhet, förfinad teknik och passionerad inlevelse. Fascinerande var det också att höra Birmingham symphony orchestra under sin nya kvinnliga stjärndirigent dirigent, Mirga Grazinyte-Tyla; en verklig artist som där höll i taktpinnen. Veteranen Rudolf Buchbinder briljerade som solist i Schumanns konsert för orkester och piano, och därefter gavs ett starkt framförande av Beethovens femma: inte så romantiskt yvigt, men sammanhållet och klart, som om dirigenten fullständigt genomlyst partituret.

Väldigt spännande också att få uppleva masterclasses i Lied-sång, med morgondagens solister vilkas insatser kommenterades och sakkunnigt dissikerades av färgstarka auktoriteter som pianisten Graham Johnson och sångaren Thomas Hampson. Därtill ett säreget framförande av Bachs solosviter för cello, med Jean-Guihen Queyras som överdådig solist, ackompanjerad av en rad dansare som i en halvt mystisk geometri översatte musiken till rörelse, koreograferade av Anne Teresa de Keersmalker, som även själv deltog i dansen.

Jag fick en pratstund med festivalintendenten Thorsten Schmidt, som berättade att han när han 1996 kom hit för att påbörja tjänsten som orkesterledare förvånades han över att en kulturstad som Heidelberg saknade en musikfestival. Den saken har han nu med besked ändrats: Heidelberg har nu blivit ett sprudlande och innovativt musikcentrum i Tyskland.

Thorsten Schmidt berättar också att man planerar att inrätta ett internationellt, åretruntöppet Lied-centrum; ett slags kompetenscentrum för denna lite ”utrotningshotade” genre. Och ”Lied” står här inte bara för den romantiska tyska Lieder-sången. ”Som jag ser det är Robert Schumann och Bob Dylan jämbördiga.”
Thorsten Schmidt hoppas att festivalen framöver ska bli ett centrum för nya, moderna och annorlunda sätt att både producera och uppleva musik. Lusten till nytänkande är uppenbar.

Jag får också en pratstund med Michael Gassmann, som medverkar i den konstnärliga ledningsgruppen; ett arbete han beskriver som komplext och inspirerande. När det gäller val av musik säger han: ”Festivalens hjärta är den klassiska-romantiska repertoaren, men samtida musik får plats som självständiga delar av programmet. Också gränsområdena är viktiga för oss; i riktning mot det sceniska, mot dansen, mot folk- och världsmusiken, mot jazzen – och att försöka ställa olika genrer i nya, oväntade sammanhang. Det är också viktigt att försöka hålla barriärerna mellan scen och publik så låga som möjligt.”

Heidelberger Frühling uppfinner sig själv varje år lite på nytt!

BJÖRN GUSTAVSSON

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Björn Gustavsson

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Det senaste från Musik

Psykedelisk hemkomst

SPÄNNVIDD. ”Det finns täta, lyriska texter och rena slagdängor. Texternas innehåll löper från

Var sak har sin tid

FÖRTÄTAT. Lisa Grotherus visar i sin musik flera personliga gester, det är skört,
Gå till Toppen