Dela:

Bläddra per

En unik stjärna tändes på min musikhimmel

”Gareth Dicksons spelning blev en kväll som för alltid skulle förändra min syn på vad musik kan vara.” (Foto: Kotryna Ula Kiliulyte)

UPPLEVELSE. För fem år sedan blev jag inbjuden till en spelning på Southside Pub i Stockholm som en musikkollega tipsat mig om. Jag visste inte så mycket om vem som skulle spela mer än att det var en singer-songwriter från Glasgow som hette Gareth Dickson.


Det kan inte ha varit mer än ett tjugotal personer som vistades i den mörka källarlokalen den kvällen. När han gick upp på scen slogs jag av hans ödmjuka framtoning och avsaknad av ett stort ego. Det var som att han ursäktade sin egen existens. Vad jag inte visste var att denna kväll för alltid skulle förändra min syn på vad musik kan vara och låta som. Dicksons musik öppnade innerlighetens tysta dörrar. Det kändes som att stiga in i en uråldrig dröm fylld av minnen, längtan, skönhet och tröst på en och samma gång.

Orwell court är Dicksons fjärde studio album och är precis som hans tidigare album Collected Recordings (2009), The Dance (2010) and Quite A Way Away (2012) inspelade i Glasgows dimmiga utkanter. Han är för de flesta fortfarande ganska okänd men ryktet om hans musik sprids långsamt i trendiga undergroundkretsar.

Förutom att ha spelat på David Lynch trendiga klubb Silencio i Paris så har han även förtrollat musiklegender som Vashti Bunyan där han varit den enda fasta turnémedlemmen hon använt sig av under de sista tio åren. Bunyan gästar också på nya albumets första spår Two halfs med sin älvlika sång som uppsprungen ur mossan och tillsammans med de delikata syntarna tar musiken lyssnaren igenom en utomkroppslig upplevelse. Dicksons organiska och mytomspunna gitarrkomp svävar mellan det iskalla på havets botten och det varmare ytvattnet som långsamt har värmts upp av solens livsstrålar.

Det ovanliga med Dickson musik förutom hans sublima gitarrteknik är hans mod att våga hålla tillbaka uttrycket och rösten vilket öppnar upp till en inre konversation. Eftersom han viskar sig fram blir jag ännu mer nyfiken på att höra de exakta orden han med så stor omsorg har valt ut. Men egentligen så handlar hans musik mer om vad han inte säger. Det är en introvert musikalisk rymd där allt står stilla och rör sig på samma gång.

Vissa artister tar självsäkert det utrymme som de står på medans Dickson istället ger utrymmet till ögonblicket och sin publik. Hans musik svävar mellan det jordiska och det himmelska och han får komplicerade ackord, tempon och gitarrstämningar som till exempel A♯FDFBD att låta spontant och nyckfullt. Den akustiska gitarren står alltid i fokus och han visar skickligt hur den kan användas som en fulländad, musikalisk kropp. Hans kärlek till klassisk musik antyds också i vissa låtar då de melodiskt kan ses som små symfonier fyllda av djup substans och komplexitet.

Tillsammans med en reverb-pedal förflyttar han det uråldriga instrumentet och växelvis rösten in i en hypnotisk symbios genom ett ambient ljudlandskap. Den pulserande och vågfyllda Red road arbetar sig flitigt in i det undermedvetna med sitt drabbande gitarrkomp och harmonika vars melodiska rytm påminner mig om känslan av de galopperande hästhovarna i Franz Schuberts klassiska mästerverk Erlkönig. Den sista låten är en sublim cover av Joy Divions Atmosphere och det känns som en låt som Dickson kunde ha skrivit själv efter en disig promenad längs med Glasgows hamnområden. Den fulländar albumet med sin viktlöshet och perfekt balanserade reverb. Det är ren avskalad skönhet när den är som bäst.

Jag får en känsla av att hans musik kommer att betyda något viktigt för framtidens musikhistoria. Vad vet jag inte ännu men han har i alla fall efterlämnat en vacker och unik stjärna på min natthimmel; en stjärna som har kommit för att stanna.

SARA FORSLUND

Alla artiklar av Sara Forslund