Den politiska scenen

Musik.
Bild: Anton Eine.

PLATTFORM. “Föga hjälpte det, men just då och där framför scenen spelade vi alla en roll, vi var inte politiska brickor, vi var politiska meningar, en gemensam kraftansträngning. Så som det ska vara, musik ska vara enande. Och tydlig i sina intentioner”, skriver Linda Bönström.

Det är snökaos ute och mina fönster har skallrat hela natten. Det gör även tanken på det svenska valåret 2018 – ett darrande kaos framför oss – och jag ställer mig frågan om och om igen: Måste musiken vara politisk?

Jag minns hur det brukade vara, jag behöver inte ens gå längre tillbaka än förra gången, när valet 2014 spelade roll, när det fanns en gnutta av intresse inom musiklivet att framföra sina egna åsikter. Nåväl, en del var väl som papegojor och andra gjorde för mig ofattbara beslut, men musiker tog ställning. Framför allt rörde det sig om protester mot rasism och främlingsfientlighet – det var ett bra år med många brandtal. Föga hjälpte det, men just då och där framför scenen spelade vi alla en roll, vi var inte politiska brickor, vi var politiska meningar, en gemensam kraftansträngning. Så som det ska vara, musik ska vara enande. Och tydlig i sina intentioner.

Vi har en mäktig tradition av politisk musik: proggen, punken och hiphopen har varit utmärkande i sin utövning. Det är genrer som valt att verkligen använda scenen inte bara till musicerande utan också till kommunikation om aktuella samhällsproblem och reaktion till det politiska system som inte duger mycket till. Och de har gjort så oavsett vilken färg som styrt landet, det är det viktiga, det har alltid handlat om den sociala välfärden. Det har handlat om folket i relation till makten, om missbruket av vårt förtroende och förringande av vår situation. Men jag är förvisso partisk.

Den politiska musiken kom in mycket tidigt i mitt liv, jag skulle kunna sträcka mig till att proggen och folkmusiken var mitt första stora intresse. Den var relevant och den var exakt i sin form. Det var musiker som tog sitt arbete på allvar i den mening att de utnyttjade scenen som en plattform för den kollektiva protesten, de spelade och vi sjöng med. När jag sedan blev tonåring fortsatte musiken att attrahera politiken, eller vice versa. Den ena utnyttjade antagligen den andra, men resultatet blev att politiken var närvarande i musiken.

Just nu pågår en annan rörelse där musiker talar ut under kampanjen #metoo om sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Jag hoppas på samma driv till sommaren, under valrörelsens topp. Men frågan består: Måste musiken vara politisk? Kanske är frågan helt fel ställd, kanske grunnar jag på popartister och vissångare helt i onödan, jag gillar också en del trudelutter som helt saknar mening och djupare innebörd – det händer faktiskt ibland. Och jag tror att de låtarna också behövs, musiken har all rätt att vara lättsam och rolig.

Samtidigt är jag övertygad om att scenen alltid ska ses som en plattform för – eller emot – något, någonting som är större än musikern själv. Att inte använda scenen till att engagera borde vara oförlåtligt.

LINDA BÖNSTROM
linda.bonstrom@opulens.se

Linda Bönström är statsvetare, gymnasielärare och samhällsdebattör och har tidigare verkat även som frilansande översättare och poet. Hon är numera bosatt i Värmland. Tillsammans med Peter Sjöblom är hon chefredaktör för musiksajten MONO. www.monomagasin.se

Det senaste från Musik

0 0kr