Dela:

Bläddra per

Den mänskliga intelligensen gör den artificiella överflödig

Maulwerker på Ballhaus Ost, Berlin. Foto: Feride Akgün

EXPERIMENTELLT. Koreografin bestämde klangen, människan efterliknade maskinen och akustiska instrument blev till ställföreträdande elektroniska. Andreas Engström berättar om sina intryck från en konsert med den tyska gruppen Maulwerker.

Bryter man ner den samtida experimentella musiken i sina beståndsdelar framträder ett antal parförhållanden. Det handlar om klang och rörelse, människa och maskin och även akustiska instrument och elektronik. Dessa synes kanske vara just motsatspar – en tonsättare förutsätts väl arbeta med bestämda klanger, där det visuella eller teatrala och hur människan rör sig i rummet skulle vara ytterligare gestaltningsuttryck.

Men att separera är att förenkla, för oftast smälter dessa par samman. Ett tydligt exempel på sådana diffusa övergångar gavs på en konsert i Berlin nyligen med vokalensemblen Maulwerker.

Saknar du en bra kultursida till frukost?
Prenumerera gratis!

Fem morgnar i veckan utkommer Dagens Opulens via mail med cirka 5 artiklar


 

Maulwerker är sedan ett tjugotal år specialiserad på framförande av vokalverk i förhållande till rummet, det performativa och ett utvidgat musikbegrepp. Under den konsert som gick under det passande namnet Vokale Räume, ”vokala rum”, presenterades några helt nyskrivna verk som på olika sätt illustrerade de ovan nämnda begreppsparen.

Steffi Weismann: folie av maulwerkerVimeo.

Olika nyanser av brus strömmar genom rummet. Det strömmar ut från de tre kropparna, från munnarna men också ur handhållna högtalare vilkas resonans ändras när de vinklas ut mot rummet, pressas mot kropparna, riktas in i gapen. I ”Sabine Erckletz Fremd_körper” blir högtalarna just proteser till kropparna, precis som den artificiella klangen, samtidigt som det rör sig om främmande element precis som titeln antyder. Ut genom de fast i rummet utplacerade högtalarna strömmar bearbetade textfragment om sammansmältningen av människans fysiska kropp med den digitala verkligheten, dess maskiner. Också människans idévärld befinner sig delvis utanför kroppen, på en skärm, på en hårddisk eller i ett ”moln”. Konkreta referenser till populärkulturella uttryck framträder mot slutet när de tre musikerna i ett slags glitschprosodi talar som hackande cd-skivor och med lika minimala som exakta spasmer rör sig som Kraftwerk-robotar.

Därpå följer Jule Flierls stycke ”d!ssoc!ation_study_2”, också det för tre röster. Här är melodierna egentligen väldigt enkla eller tydliga. Men också här läggs ett filter över klangen. Flierl är i grunden koreograf . Även om musikerna denna gång sitter ner på rad på sina stolar, är det koreografin av ansiktsrörelserna som bestämmer klangen. Musikerna sjunger genom sammanbitna tänder, med läpparna eller tungan i vissa positioner eller riktade käkpartier. Flierl överför den rumsliga koreografin på ansiktet för att på så sätt komponera med ljudens transformationer.

Analogin till den elektroniska musiken var kanske tydligast i Christian Kestens ”Untitled #20”. Kesten, som själv är medlem i Maulwerker, uppträdde nu inte själv. Det gjorde i stället en till tjugotalet personer utvidgad ensemble som inledningsvis radade upp sig på linje. Först hördes långa entoniga utandningar av tyst ”väsande”, som för varje ton fick en ny nyans genom förändring av munnens formation. Vartefter ”koreograferades” de inbördes munnarna i olika rörelser så att flera frekvensspektrum spelades mot varandra. Den klangliga utbredningen underströks ytterligare när musikerna i olika formationer rörde sig runt på scen. För att dra analogin med elektronisk musik ännu längre, var detta som en mänsklig kroppsvariant av ett flerkanaligt högtalarsystem.

Konserten visade i några utsökta verk hur de inledningsvis nämnda begreppsparen smälter samman. Men kanske också hur rörelsen i just dessa fall huvudsakligen gick i en riktning: koreografin bestämde klangen, människan efterliknade maskinen och akustiska instrument blev till ställföreträdande elektroniska. Eller annorlunda uttryckt: den mänskliga intelligensen gjorde den artificiella överflödig.

ANDREAS ENGSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Andreas Engström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *