Möte med regissör som kämpar för flickors rättigheter

Möten/Scen & film
Khadija al-Salami (Foto: Anne Edelstam)

ARABISK FILM. Jag, Nojoom, 10 år och skild är titeln på den jemenitiska filmen Khadija al-Salami regisserat. Filmen har visats på  Malmös arabiska filmfestival och kan hyras online här. Opulens Anne Edelstam träffade  henne i Paris vilket blivit Khadija al-Salamis hemort sedan hon lämnade Jemen.

 

 

Enligt Unicef, blir en flicka av sju bortgift före 15 års ålder och mer än två tredjedelar av flickorna innan de fyllt 18 år i Jemen. Så Khadija har mycket arbete framför sig. Överhuvudtaget strävar ofta de muslimska reformisterna i motvind för att ändra på dessa gamla seder. Profeten själv gifte sig med elva fruar varav en 6-åring, Aïsha, och fullbordade det äktenskapet tre år senare. Khadija hoppas att västvärlden ska hjälpa till med att få ett slut på kriget och att förbjuda barnäktenskap även om hon inser att det kommer att ta tid. Sverige har världens hårdaste lag mot barnäktenskap (förbjudet under 18 år) och nu har lagen skärpts ytterligare: inga barnäktenskap ska godkännas efter den 1 januari 2019 inklusive de som ingåtts utomlands. Förhoppningsvis följer andra europeiska länder efter. Problemet är globalt.

Varför valde du just det här ämnet för din första långfilm?
Det låg mig väldigt nära och varmt om hjärtat. Jag blev själv bortgift som 11-åring. Men jag har gjort många dokumentärfilmer om Jemen innan den här långfilmen började filmas.

Är det vanligt med barnäktenskap i Jemen?
Ja, det är det fortfarande tyvärr, i alla fall ute på landsbygden som jag kommer ifrån. Det har med traditioner och med heder att göra. Min mamma blev bortgift när hon var bara 8 år gammal. Hon trodde att det var normalt för alla flickor att behöva lida.

Hur lyckades du skilja dig från din man?
— Jag var så desperat efter att han hade våldfört sig på mig och slagit mig att jag dunkade huvudet mot väggen och ville bara dö. Han tog hem mig igen för att få ordning på mig, som det kallades. Då förstod min mamma hur dåligt jag mådde. Hon hjälpte mig att få till stånd en skilsmässa men efteråt blev vi båda utfrysta ur familjen och var som utstötta kvinnor tvungna att leta arbete för att kunna försörja oss på egen hand. Det var en svår tid.

Men du lyckades tydligen utöver förväntan att ta dig ur din prekära situation. Hur gick det till?
— Jag var en duktig elev och fick ett stipendium för att studera vidare i USA när jag var 16 år gammal, efter att ha tagit min studentexamen. Där pluggade jag film och kommunikation. Sedan fick jag arbete på den jemenitiska ambassaden i Paris och har blivit kvar här sedan dess.

Reser du ofta tillbaka till Jemen?
— Ja, jag gjorde det flera gånger varje år fram till utbrottet av kriget. Nu är det en svårare situation med tanke på aggressionen från Saudiarabien som dagligen bombar landet.

För att återgå till Nojoom, som delvis är en självbiografisk film förstår jag, filmade du den i Jemen?
— För att återkoppla till din första fråga, så är filmen naturligtvis en återspegling av min historia men det är också ett ämne som berör miljoner flickor över hela världen. Jag vill nå så många som möjligt för att beröra och få ett slut på barnäktenskap. Och ja, jag filmade i Jemen och det var en mardröm!

En mardröm? Hur kommer det sig?
— Jag använde mig enbart av amatörer och berättade aldrig om hela filmen utan gav dem bara direktiv scen för scen. Det var speciellt svårt att få tillstånd att filma scenerna i domstolen sedan jag fått veta att själva justitieministern just gift sig med en 13-åring! Jag sa att vi skulle filma en skilsmässa utan att nämna någon ålder…

Efter att filmen blivit prisbelönt i Dubai, visades den även i Jemen?
— Nej, det finns ingen biograf i huvudstaden Sanaa och den förvägrades att visas på tv så jag gick omkring på olika torg med en stor vit filmduk och visade den för alla som ville se den. Flickor kom upp till mig efteråt och berättade om hur svårt de hade det. Jag försökte uppmuntra så många som möjligt och säga att för den som verkligen vill ändra sitt liv så är det möjligt. Jag är ju ett typexempel på det!

Du har gjort ett tjugotal dokumentärfilmer, mest om Jemen, och har även startat frivilligorganisationen Albaradoni. Kan du berätta lite om den?
— Utbildning är väsentlig för att ändra på människors synsätt och jag vill framförallt satsa på flickors utbildning för de är de mest utsatta. Det var därför jag lanserade denna organisation. Men i och med kriget måste vi hjälpa alla barn, såväl flickor som pojkar.  Så nu koncentrerar vi oss på att sätta upp en tillfällig skola med en lärare för både flickor och pojkar i ett av flyktinglägren.

Fortsätt

 

Har kriget gjort situationen värre för flickor?
— Ja definitivt. Saudiarabien utplånar liv och förstör vårt kulturarv men berövar också flickorna möjlighet till utveckling. Under den arabiska våren 2011, började vi hoppas på en bättre framtid och många framstående jemenitiska kvinnor kämpade för jämlikhet och för att få bukt med barnäktenskap. Kriget har satt stopp för allt detta. Det är förfärligt!

Du har även skrivit en bok om barnäktenskap La rosée du matin om en annan ung flickas historia — Nada el-Ahdal (förlag Michel Lafon). Tar din energi aldrig slut?
— Nej, ämnet berör mig så djupt att det har blivit min starkaste drivkraft och livsuppgift att kämpa för att få ett slut på denna uråldriga tradition i mitt hemland och var än  i världen där den fortfarande förekommer.

ANNE EDELSTAM 

 

 

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Möten

Popsubkultur

SURFVANOR. Det är onekligen beroendeframkallande att leta information på webben. Men medan
Gå till Toppen