Erinran om de umbäranden som flykt och emigration innebär

Scen & film/Kultur.
Tanja Lorentzon, Marie Richardson, Nour El Refai. (Foto Sören Vilks).

AKTUELLT. “Här ryms mycken tragik, barn som dör i späd ålder, en man misstänkts för att ha begått ett mord och fängslas, här utspelas svartsjukedramer och grannavund då någon trotsar nöden och förtrycket, hävdar sin individualitet.” Lena S. Karlsson om Alexander Mørk-Eidems iscensättning av Swede Hollow.

Swede Hollow, efter en roman av Ola Larsmo
Regi, dramatisering, scenografi och kostym: Alexander Mørk-Eidem.
Medverkande: Tanja Lorentzon, Peter Engman, Nour El Refai, Marie Richardson, Reuben Sallmander, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Michael Jonsson och Otto Hargne.
Elverket, Dramaten.

Den svenska emigrationen till Amerika ligger bara några generationer bort, och det är lätt att glömma i vår tids folkomflyttningar. I min ägo har jag en amerikakoffert, sannolikt från någon avlägsen släkting som aldrig kom i väg till det förlovade landet; i mina hemtrakter utvandrade var femte person under tiden 1850 till 1920. En stor åderlåtning av landet eftersom de ofta var de mest driftiga och dugliga som vågade sig ut på den strapatsfyllda resan.

Ola Larsmo har i sin kritikerrosade roman Swede Hollow skildrat några av de emigranter som 1897 äntrade den fullastade Majestic i Göteborg, ett av de skepp som via England forslade människor till en hägrande framtid. Bland resenärerna fanns familjen Klar, bestående av far och mor samt tre barn. Det man lämnade bakom sig var fattigdom, misär och sjukdomar, stora förhoppningar var knutna till möjligheterna i det nya landet.

Men långt ifrån alla skulle i likhet med Vilhelm Mobergs Karl Oskar och Kristina hamna i bördiga trakter och med hårt arbete skapa en ny framtid. Familjen Klar anländer till New York, där förhållandena för emigranter är bedrövliga. I stället hamnar man ur askan i elden i Svenska Dalen (Swede Hollow) i St Paul, Minnesota, där man bosätter sig i ruckel, drar sig fram på livsfarliga påhugg framför allt vid järnvägen och som städare åt överklassen. Romanens gestalter är fiktiva men romanen har verklighetsbakgrund.

I Alexander Mørk-Eidems bearbetning och scenografi är det åtta personers växlande öden vi får följa från resan ut fram till några årtionden in på 1900-talet. På Elverket är publiken placerad i scenrummet som består av ett sinnrikt system av gångar, spänger, trappor och elstolpar av hyvlat trä, ungefär samma slags antydande estetik som i Lars von Triers Dogville. Alla är klädda i vardagliga kostymer, enbart antydningsvis tidsenliga. Utdrag ur skillingtryck, populära psalmer och frälsningssånger utgör distanseringar och ibland uppmanas publiken att sjunga med.

Publiken sitter eller halvligger mitt i scenrummet, och konfronteras hela tiden med skådespelarna, stundtals andlöst nära, gränserna mellan scen och salong är effektivt satta ur spel. Texten följer Ola Larsmos roman och historien berättas av hela ensemblen med inslag av direkta repliker. Här skildras folket som inte, med ett undantag, lyckades i det nya landet. Svenskarna betraktas som white trash, smutsiga undantagsvarelser som talar usel engelska, individer vilka överlever som på trots. Här ryms mycken tragik, barn som dör i späd ålder, en man misstänkts för att ha begått ett mord och fängslas, här utspelas svartsjukedramer och grannavund då någon trotsar nöden och förtrycket, hävdar sin individualitet. Här finns drag av oförbränneligt hopp ibland elände, smuts och löss.

Swede Hollow bygger på ett starkt ensemblespel och de åtta skådespelarna på Elverket har var sin roll men ger också röst åt ett antal bipersoner. Tanja Lorentzon övertygar som den hårt prövade Anna Klar, som mister sin senast födde,  och den alltmer uppgivne Gustaf gestaltas av Peter Engman. Ett slags centrum är Hulda Lind Jóhannsdóttirs Inga som blygt gör Jonathan till sin älskare och så småningom man. Smärtan är gränslös då hon inser att hon inte kan skänka honom barn. Michael Jonssons androgyne Leonard tycks upphäva tyngdlagen när han vigt klänger kring i trappor och spänger. Han uppvaktar Marie Richardssons Elisabeth som står under uppsikt av storasystern Ellen Klar, ett inte helt lätt uppdrag visar det sig när Elisabeth råkar i olycka.

Alexander Mørk-Eidem tar effektivt fram nyanserna i Ola Larsmos roman, även om det ofta sker i subtila handlingar. Ett klädbylte som är ett hölje för Annas späde son Carl blir efter hans död en sorgeschal som Anna bär. Nour El Refai, som Ellen, kläs i klockhatt och moderiktiga dräkter och är föreställningens enda klassresenär, som skyr pisslukten och lorten i hemmet.

Swede Hollow är en lika välspelad som angelägen iscensättning samt en erinran om de umbäranden som flykt och emigration innebär, lika aktuellt idag som under den stora utvandringen från Sverige i familjen Klars tid.

LENA S. KARLSSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

0 0kr