Dela:

Bläddra per

Det finns bara ett alternativ till död och förintelse

KOREAKRISEN. ”FN:s säkerhetsråd, som i dessa dagar borde sitta sammankallat dygnet om, tycks lamslaget. Ändå vet alla att endast förhandlingar kan lösa situationen. Kärnvapenkrig kan det inte”, skriver Björn Gustavsson.

Världen hotas av ett förestående kärnvapenkrig. Nordkoreas och USA:s ledare positionerar sig och triggar retoriken – samtidigt som en kommande stormaktskonflikt med även Ryssland och Kina inblandade ter sig som en alltmer sannolik konsekvens.

Nordkoreas diktator inspekterar nya vätebomber – och Donald Trump twittrar ut sina hot: den amerikanska stormakten kommer att besvara nya provokationer ”med en eld som världen tidigare aldrig skådat”. Och USA:s försvarsminister Jim Mattis understryker: alla hot mot USA och dess allierade ”kommer att bemötas med en massiv militär respons”.

Fiendebilder tar form, gott ställs mot ont. I stället för massiva förhandlingsinsatser skramlas med vapen och militär uppladdning. Ett kärnvapenkrig i Asien kan spridas snabbt och okontrollerat, enligt krigets egen logik, som ingen kan förutse. Våld föder våld.

Risken är att USA gör som på 90-talet, när Irakkriget och kriget mot Serbien inleddes: landet bildar en ”demokratisk allians”, struntar i FN och kör sitt eget race. ”När ingen annan tar sitt ansvar, då gör vi det”, förklarade George Bush när han redogjorde för 90-talets stora ”fredsprojekt”: anfallet mot Irak. Till och med vår i efterhand nästan helgonförklarade Anna Lindh var positiv till USA:s bombningar av Belgrad.

Fram till andra världskrigets slut var Korea en del av Japan. Koreakriget 1950—1953 slet upp en djup internationell konflikt, i en tid då kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen var ett faktum. Korea har länge varit en internationell konflikthärd . År 2010 skrev Nordkorea på sin statliga hemsida: ”Vill sydkoreanerna verkligen ha ett nytt Koreakrig? Skulle ett nytt krig bryta ut, kommer det att bli mer än bara en regional konflikt.”

År 2010 deklarerade Nordkorea även följande: ”Det är mycket sannolikt att ett sådant krig kommer att bli ett nukleärt krig, och att mänskligheten då får uppleva ett sådant. Detta är huvudanledningen till att det internationella samfundet inte kan bortse från de försämrade relationerna på Koreahalvön.”

Nordkorea uppmanade den gången de sydkoreanska makthavarna att upphöra med sin ”konfrontationspolitik” och framhöll att de ”interkoreanska relationerna” (Nordkorea betraktar inte Sydkorea som ett självständigt land) snarast måste förbättras och att detta är ”den enda vägen för att säkra världsfreden”.

Vår nuvarande svenska utrikesminister Margot Wallström, med en unik möjlighet att medla mellan Nordkorea och USA eftersom Sverige har ett så kallat skyddsmaktsuppdrag mellan de båda länderna, tycks lamslagen när det nu är skarpt läge. Och FN:s säkerhetsråd, som i dessa dagar borde sitta sammankallat dygnet om, tycks lika lamslaget. Ändå vet alla att endast förhandlingar kan lösa situationen. Kärnvapenkrig kan det inte. Risken är att FN blir lika lamt och sidospelat som föregångaren Nationernas förbund, som successivt försvagades i takt med att Tyskland och dess allierade började agera allt mer självständigt.

För nästan exakt tio år sedan skrevs en fredsdeklaration under i Pyongyang, i avsikt att ersätta nuvarande vapenstillestånd med ett permanent fredsavtal.

Samtala, världsledare! Alternativet är: död och förintelse.

BJÖRN GUSTAVSSON