DÖDSKAMP. Inget av Niels Fredrik Dahls teman är nya, men han lyckas ladda bilderna av moderns liv med något nytt. Det gäller inte minst dödskampen, som äger rum vid över åttio års ålder efter en cancerdiagnos, skriver Anna Remmets.
Mor om natten av Niels Fredrik Dahl
Översättning: Stephen Farran-Lee
Natur & Kultur
”Mor” är ett ord som rymmer så mycket mer än en förälder av kvinnligt kön. I vår föreställningsvärld är moder i det närmaste synonymt med omvårdnad, trygghet och villkorslös kärlek. I Prousts första del av den mäktiga romansviten av På spaning efter den tid som flytt upplever det lilla barnet att hela hans fortsätta existens hänger på att av modern få den godnattkyss som omedelbart jagar alla nattens demoner på flykt.
Men vad ska barnet göra med insikten om att modern själv har en nattsida? Att hon är en komplex människa med egna demoner? Modern i Niels Fredrik Dahls roman Mor om natten har mer av den varan än de flesta.
I den nya romanen skildrar den norska författaren en relation med en mor som under i princip hela huvudpersonens uppväxt har kämpat mot depression och ångest. När han är vuxen ger hon honom sin dagbok eftersom hon, som hon (möjligen olycksbådande) säger, tror att han förstår henne bättre än de andra syskonen. I dagboken får sonen möta den mor vars skuggor han som barn kände av snarare än förstod. Och dessa skuggor har mycket riktigt gått igen även i hans eget liv, som kantats av alkoholism och depression. Romanen ger oss fragment av såväl berättarjagets som moderns barndomar och deras respektive vuxenliv där de till sist möts när sonen är medelålders och modern gammal och döende. Dahl jobbar på ett lågmält och suggestivt sätt med det spänningsfält som uppstår mellan bilden av vad en mor ska vara (ljuset och tryggheten) och den idealiserade bildens nattsida: den liksom månens baksida bortvända modern vars röst går upp i falsett av ångest och som stänger in sig i sovrummet under fruktansvärda migränanfall.
Den ”goda” moderns negativa spegelbild är förvisso inte någon sällsynt företeelse i litteraturen. Tvärtom dyker hon regelbundet upp i mer eller mindre monstruösa skepnader, och som förklaring till diverse trauman och misslyckanden i sina barns liv.
Men även om jaget i Dahls bok ritar upp en tämligen tydlig linje mellan sin mors demoner och sin egen alkoholism, är detta ingen anklagelseakt. Det är visserligen heller inget passionerat kärleksporträtt eller en hjältehistoria om en person som mot alla odds överlever sin egen dödslängtan. Snarare är det ett försiktigt och respektfullt närmande, och ett försök att undersöka de band som förenar en moder och en son som på olika sätt och av olika anledningar tycks vara illa rustade för livets törnar.
Kvinnan som modern var innan hon blev mor, och som jaget sålunda inte kan minnas utan bara få glimtar av via bland annat hennes anteckningar, den unga kvinnan som upplevde andra världskrigets ockupation och som aldrig kände sig lika älskad som sin syster, får också ett värdigt om än distanserat porträtt. Utom möjligtvis i passagen där hon som tonåring står framför spegeln och förundrat rör vid sina växande bröst. Jag kan inte ens räkna antalet gånger jag har läst den scenen i olika versioner i manliga författares verk. Men överlag är skildringen av modern mer levande och intagande än den av romanens jagberättare, vars beskrivningar av supande och otrohet stundtals känns ganska platta.
Inget av Niels Fredrik Dahls teman är nya, men ofta lyckas han ladda bilderna av moderns liv med något nytt. Det gäller inte minst dödskampen, som äger rum vid över åttio års ålder efter en cancerdiagnos. Hon överlevde alltså sin depression, men i konstaterandet av detta faktum finns inget triumfatoriskt. En kan lika gärna läsa det som att hon till sist fick dö. Detta vemodiga verk utesluter ingen av tolkningarna.
anna.remmets@opulens.se
