Tystnad och uppror

Litteratur.

8 MARS. “Frågan om kvinnors plats i historien, i kulturen, i politiken, i maktens mest gubbförtätade rum får full skärpa först när den förs samman med utmaningen att lyssna inåt tystnaden som deras frånvaro alstrar.”

Jag tänker ofta på tystnad. Hur underskattad tystnaden är som skydd och drivkraft, som plats för tankearbete. För mig har tystnad alltid varit trygghet, uppvuxen som jag är mitt i skogen, i en liten by i Västerbottens inland. Och förstå mig inte för snabbt. Jag talar nu inte alls om den tystnad som ljuder genom de gängse fördomarna om Norrland och norrlänningarna.

Min egen familj var och är högröstad och pratglad. Barndomens stämton angavs av farmor som öppnade dörren i farstun varje eftermiddag och började prata, oavsett om hon visste om någon var hemma eller inte. Ord var det enda överflöd vi hade.

Tystnaden jag växte upp med var mer av ett grundämne. Som granarna och sjön. Ja, som en hängmatta att vila sig i, uppspänd mellan granarna, med utsikt mot sjön. Som vuxen har jag räknat tystnaden som en ovärderlig del av den skolning jag fick under uppväxtåren – den som jag senare, som så många andra, lite slarvigt sammanfattar som att ”ha arbetarbakgrund”.

Men ett sådant positionerande blir alltid tomt om det inte befolkas, ges tillhörighet i en berättelse. Byn fick mig att se betydelsen av mellanrum och lärde mig att se den urbana normen från avigan: hur ord som ”tätort” förutsätter en utanförstående gleshet. Luftmaskorna som håller ihop genom att lämna andrum.
På samma vis kan jag säga att familjen lärde mig tillit till samtalets kraft, precis som tystnaden lärde mig att lyssna. Även detta handlar om ett växelspel mellan förtätning och utglesning. Så också i den erfarenhet som så skevt trängs in i ord som ”klassresa”.

Jag skulle kunna säga att det var just genom denna min icke-akademiska bakgrund som jag så tidigt förstod potentialen i att tillämpa en poetisk logik som strategi för motstånd. Det vore naturligtvis en efterhandskonstruktion. Men inte desto mindre. Jag blev golvad av kraften i aha-upplevelsen, när jag första gången, för snart tjugo år sedan, läste Pia Tafdrups karakteristik av tystnadens betydelse i poesin, i boken Över vattnet går jag (1997):

”En dikt består inte blott av ord utan också just av stillhet, rummet mellan en bokstav och nästa, mellan ord och ord, strof och strof, mellanrum som framhäver det underförstådda eller rätt och slätt just tomrummet. Till och med det enskilda ordet har en blind fläck kallad tystnad. Det är denna tystnad som är den omistliga komponenten i all dikt, den som medverkar till att organisera det skrivna och göra det begripligt.”

Jag har burit med mig Tafdrups ord sedan dess, som en hemlig kompass. Tystnaden är mitt norr, i arbetet som litteraturvetare och genusforskare. När kompassnålen snurrar, utan fäste och riktning, är det läge att söka sig till mellanrummen, ta spjärn mot marginalerna. Häri vilar en subversiv potential. Frågan om kvinnors plats i historien, i kulturen, i politiken, i maktens mest gubbförtätade rum får full skärpa först när den förs samman med utmaningen att lyssna inåt tystnaden som deras frånvaro alstrar. Innebörden av den, dånet av den.

Det är viktigt att påminna sig alla dagar, men kanske än mer angeläget, nu inför 8:e mars. I det ständigt pågående mediala sorlet finns en oroande tendens att ord blir billiga, att tonlägen skruvas upp till högsta volym för att överrösta snarare än att övertyga. Att skribenter missbrukar sitt talutrymme, utan personligt ansvar. Som när Jonas Thente i söndagens DN (4.3) i en recension av nyöversättningen av den poetiska Eddan helt opåkallat gav en råsop åt ”genusfanatiska forskare i svensk humaniora”. I androgyna Loke-gestalten finns något att ”vältra sig i”, menade han – om vi nu ens ”hört talas om Eddan”.

Det vore frestande att svara i samma anda, förslagsvis genom att citera någon rad ur Kristina Lugns Till min man om han kunde läsa. Men jag lutar mig hellre mot Sara Maitlands tanke om tystnaden som ett kraftcentrum i paritet med rymdens svarta hål. Gravitationen är obeskrivlig.

ANNELIE BRÄNSTRÖM-ÖHMAN
annelie.branstrom-ohman@opulens.se

Alla artiklar av Annelie Bränström-Öhman

Det senaste från Litteratur

0 0kr