UTSATTHET. “Hon läser, skriver och tänker tillbaka på sina uppväxtår, innan hon lämnade sin i drogmissbruk förlorade bror och gravt alkoholiserade mamma och flyttade till Stockholm”, skriver Carolina Thelin om Hanna Nordenhöks roman Asparna.
Asparna av Hanna Nordenhök
Norstedts (2017)
Sussi får ett telefonsamtal från Malmö. Det är Endre, berättarjaget Sussis lillebror “B”:s barndomskompis, numera hemlös narkoman, som ber henne komma tillbaka. Hon flyttar hem till mamma Marga på Ramels väg i Rosengård. Det är sommar och det ångar från asfalten. Sussi ligger invirad i B:s gamla urtvättade Stålmannenlakan medan Marga röker i köket och utanför fönstret “samlas molnen ovanför asparna”.
Av Endre får hon en plastkasse full av dokument som beskriver anstalten Råbys sorgliga historia med alla dess olycksbarn. Hon läser, skriver och tänker tillbaka på sina uppväxtår, innan hon lämnade sin i drogmissbruk förlorade bror och gravt alkoholiserade mamma och flyttade till Stockholm.
Råby Räddningsinstitut – “Corrections-Anstalten” för vanartiga och vilseförda barn – öppnades 1838 på initiativ från friherre Gyllenkrok. Nordenhök gör denna faktiska plats till sitt centrum. År 1840 förs pojken Petrus hit från Malmös fattigkvarter Jerusalem och det är till Råby ungdomsvårdsanstalt “B” tvångsintas hundrafemtio år senare.
I Övervakning och straff beskriver Michel Foucault hur straffsystemet förändrades i slutet av 1700-talet, från öppna avrättningar på gator och torg till ett slutet fängelse med övervakning: panoptism. Ett system som, genom kontroll och disciplin, gör den straffade både foglig och nyttig. På Råby Räddningsinstitut byggs ett klocktorn – synligt från alla håll “som ett litet övervakande öga” – med en isoleringscell för extra oregerliga pojkar. Ett panoptikon.
Gossarna övervakas ständigt med kärlek och tukt, utbildas i hantverk, undervisas i det nödvändigaste såsom kristendom, säker innanläsning och läslig handstil. Viktigt är dock att undervisningen aldrig blir så vidlyftigt att gossarna riskerar “uppväckas till idéer om en framtid utanför den arbetande klassens samhälleliga syfte”.
Med hjälp av Råbydokumenten väver Nordenhök sin berättelse. I Asparna, liksom i debutromanen Promenaderna i Dalby Hage och i Det vita huset i Simpang utgör anteckningar, brev, dagböcker eller dokument själva stommen i romanbygget. Det gör också modersgestalterna. De kan inte kallas de bästa av mödrar, trasiga som de är på sina egna sätt. “En mor kan man inte förstå. Hon framträder bara”, säger Sussi. Marga ligger okontaktbar i sin smutsvita skinnsoffa, sover bort fyllan och de gråtrista dagarna. Men hon förmedlar samtidigt en slags trygghet, en vana. Någon som måste älskas och skyddas från beskäftiga soc-tanter.
Asparna är en roman om syskonkärlek och separationer. Mellan Petrus och hans tokige bror som slits från Petrus när deras prostituerade mor knivmördas. Mellan Sussi och “B” som har varandra, ensamma mot världen. Men Sussi söker frihet och lämnar “B” kvar. Och han faller. Det är samtidigt en berättelse som visar att välgörenhet också kan handla om utövande av makt och självgodhet. Skyddsänglar som visar sig vara demoner.
Nordenhöks språk är lyriskt, förtätat, avskalat och det märks att hon också är poet. Det är mycket vackert och jag berörs.
carolina.thelin@opulens.se
