Dela:

Bläddra per

Tolkien och naturen, del 3 (av 8)

Isengård, Lothlorien (Glenorchy på Nya Zeeland från Peter Jacksons filmatisering av trilogin) Foto: Michelle Maria

ESSÄ. Ett tecken på ett levande författarskap är att det ständigt läses om på nytt, utifrån de frågor som varje ny tid är ställs inför. Under 50- och 60-talen var det vanligt att Sagan om ringen lästes i ljuset av det i tiden närliggande andra världskriget och de frågor om ondska och makt som denna tid väckte. I linje med vår egen tids allt högre medvetenhet om vår jords sköra tillstånd har Tolkien på senare år alltmer blivit läst i ljuset av miljöfrågor och ekologiska synsätt. Vilken syn på naturen framträder egentligen i Tolkiens verk?

När de träder in i Lothlóriens skog verkar det som att de också träder in i en annan tidsrymd där klockorna tickar efter en annan takt än den de var vana vid. Berättaren säger om Frodos upplevelse:

Så snart han satt sin fot på Silverfårans andra strand, hade han fyllts av en märklig förnimmelse, som blev allt starkare ju längre in han kom i det förbjudna området. Han tyckte sig ha överskridit en bro, som förde långt tillbaka i tiden ända till den Äldre epoken, och nu vandrade han i en värld, som inte längre fanns. I Vattnadal hade han ständigt påmints om forntiden, Lothlórien var forntiden själv. (Sagan om ringen)

Och berättaren fortsätter i ett senare stycke som tycks ta vid där det ovanstående citatet avslutade:

Frodo rörde sig och andades, han kände den svala vinden mot sitt ansikte, samma vind som kom löven och de intensivt levande blommorna att vaja. Och likväl hade han en bestämd känsla av att han befann sig i ett livlöst och tidlöst land, som aldrig skulle blekna av eller förändras, aldrig falla i glömska. Långt efter det att han försvunnit härifrån och vandrat vidare ut i den bistra världen därute skulle ändå Frodo, vandrade från Fylke, på något sätt alltid finnas kvar här i det fagra Lothlórien, vandra tidlöst lycklig kring i dess smaragdgröna gräs bland blommande elanor och niphredil… De steg in i kransen av vitstammiga träd, där vinden från söder stilla suckade i grenverket. Frodo stod stilla och lyssnade till ekot av fjärran stränders vågsvall, sedan urminnes tider bortsköljda och avtvådda, och han hörde skri av okända sjöfåglar, vilkas ras dött ut för årtusenden sedan. (Sagan om ringen)

Till följd av den ring Nenya som Galadriel är beskyddare av och bär på sitt finger tickar Lothlóriens klocka i en annan, långsammare takt än andra klockor. I Lothlóriens skog ryms ekon från de röster vars talesmän dött för länge sedan och ljud och läten finns där som aldrig återfinns på någon annan plats i Arda, jorden.

Det som en gång utspelar sig i denna skog, det som en gång yttras, försvinner aldrig därifrån utan skogen bevarar i sin gåtfullhet allt detta – skogen, med ringbäraren Galadriel som dirigent, artar sig till en väldig mångstämmig kör som ljuder både av det förflutnas och det nuvarandes röster, röster som går in i varandra och tillsammans för åhöraren frambesvärjer bilder av historiens månggestaltade händelser och skeenden och fångar upp de ord och meningsutbyten, de läten från skogens djur och himmelens vingburna fåglar, som på andra platser skulle förlorats i tidens ström in i det förgångnas bottenlösa hål.

MARCUS MYRBÄCK

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *