Dela:

Bläddra per

Tolkien och naturen, del 2 (av 8)

Vägen till Bree (Mount Victoria Park på Nya Zeeland från Peter Jacksons filmatisering av trilogin). Foto: Francois Marier

ESSÄ. Ett tecken på ett levande författarskap är att det ständigt läses om på nytt, utifrån de frågor som varje ny tid är ställs inför. Under 50- och 60-talen var det vanligt att Sagan om ringen lästes i ljuset av det i tiden närliggande andra världskriget och de frågor om ondska och makt som denna tid väckte. I linje med vår egen tids allt högre medvetenhet om vår jords sköra tillstånd har Tolkien på senare år alltmer blivit läst i ljuset av miljöfrågor och ekologiska synsätt. Vilken syn på naturen framträder egentligen i Tolkiens verk?

Ett av Sagan om ringens mest nervkittlande kapitel är kapitlet om brödraskapets vistelse i alvskogen Lothlórien. Den skog de kommer till artar sig inte som berättelsens huvudpersoner, eller läsaren för den delen, var vana vid eller förväntade sig att en skog betedde sig. De möter en skog som är levande till den grad att de upplever dess främlingsskap, samtidigt som detta främlingsskap lockar dem till sig. Berättaren säger om Frodos upplevelse av att ha trätt in i Lothlóriens skog:

När hans syn berövats honom kände Frodo hur i gengäld hans övriga sinnen skärptes. Han kände trädens och det nedtrampade gräsets doft. Han hörde de skiftande tongångarna av vindens sus i trädkronorna, av älvens fjärran mummel någonstans långt borta till höger, av fåglarnas tunna, klara skri högt uppe i skyn. Och när de gick över en öppen glänta, kände han solen på ansikte och händer. (Sagan om ringen)

Att Frodo starkare upplever trädens och gräsets doft, vindens susningar genom skogen och så vidare har förstås delvis med det som berättaren tar upp, nämligen att han och de andra i sällskapet går med ögonbindlar på sig och därför förstärks hörselförmågan. Men Frodos sinnrikare upplevelse har också med att det är någonting särskilt med den skog i vilken de vandrar, någonting som ställer skogen vid sidan av andra skogar, någonting som gör att skogen är en skog men på ett vad man skulle kunna säga fullödigare sätt. Den är mer skog än skogar i allmänhet. Låt mig återvända till det där uttrycket senare för en fylligare förklaring.

MARCUS MYRBÄCK

One thought on “Tolkien och naturen, del 2 (av 8)”

  1. Ulla Danielsson:

    Åh, du skriver så vackert och det är intressant och jag vill läsa mera! Men läsningen hakar upp sig när jag märker att du inte skriver ut hela uttrycket ”ha att göra med”, på flera ställen. Du skriver bara ”det har med …” och räknar upp vad det har att göra med, men utelämnar slutorden. Varför? Tidens stress? Språkets förändring? Synd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *