Dela:

Bläddra per

Textrespons och litteraturkritik är två olika läsarter

LITTERATURKRITIK. ”Det optimala är kanske om både skrivläraren och litteraturkritikern förenar responsiva och kritiska läsarter?” skriver Cecilia Persson.

Jag är utbildad skrivpedagog och verksam som litteraturkritiker ─ vilket ger mig olika perspektiv på att läsa texter och att bedöma litteratur. Jag arbetade under en tioårsperiod som skrivlärare på Skurups folkhögskolas skrivarlinjer, ABF:s skrivkurser och Skrivarakademien i Malmö så jag har en lång yrkeserfarenhet av responsläsning och att ”lära ut” det litterära hantverket inom skilda genrer och former.  Vad det beträffar det litteraturkritiska värvet så har jag skrivit litteraturkritik sedan 2003.  Jag är också författare och dessa tre professioner ─ inbillar jag mig ger en inblick och kunskap om det komplicerade med att skriva oavsett i vilken roll och i vilket sammanhang.

Det är ingen överdrift att framhålla att skriva är omåttligt populärt och att väldigt många vill bli och vara författare.  Varje år söker ett stort antal med författardrömmar och skrivlust till Sveriges olika författarutbildningar och folkbildningens skrivkurser ─ och det går rent av att påstå att det finns något som kan definieras som en skrivindustri. Skrivutbildningar och recensionsarbetet är också en hett eftertraktad arbetsmarknad för verksamma författare, i behov av inkomstkällor utöver författarskapen.  Vad som förenar Litterär gestaltning, Biskops Arnös författarskola, Författarskolan i Lund och Skurups skrivarlinjer, som är de författarutbildningar med störst renommé ─ är att för att ta sig in så bedöms inskickade ”textprover”, och på dessa utbildningar är lärarna mer eller mindre namnkunniga författare men få av författarna är utbildade skrivpedagoger.  Inom folkbildningens skrivkurser ansöker man i regel utan textprover och där arbetar oftare skrivpedagoger.

Den komplexa frågan om det överhuvudtaget går att lära ut hur man skriver böcker lämnar jag därhän men däremot kan jag konstatera via yrkeserfarenhet att det är vanligt förekommande att de som går på skrivutbildningar ─ tämligen oproblematiskt anses sig vara författare redan innan de har publicerat någon bok eller medverkat i någon litterär tidskrift. Det här fenomenet har en del återverkningar när det kommer till frågan om skillnaden mellan responsläsning och litteraturkritik.

Det går att formulera skiljelinjen ganska enkelt: en skrivlärare bejakar skrivprocesser och ger textrespons medan en litteraturkritiker skriver för en offentlighet om den färdiga bokproduktens litteraturvärde ─ och ger ett personligt tolkande och litteraturreflekterande kritiskt slutomdöme.  Skrivläraren däremot är med i skrivprocessen från början till slut och uppmuntrar och peppar vid skrivkramp och tvivel på den litterära gestaltningsförmågan. Skrivläraren bör även vara receptiv på vart texterna bär hän och se den enskilda elevens bakomliggande intentioner. En skrivlärare behöver nödvändigtvis inte besitta vare sig litteraturhistoriska, litteraturvetenskapliga kunskaper eller vara kunnig på svensk grammatik för att vara en uppskattad lärare men däremot förväntar sig troligen de som läser recensioner motsatsen av verksamma litteraturkritiker ─ när kritikern har i uppgift att ge en slags ”konsumentupplysning” av ett litterärt verk.

Det optimala är kanske om både skrivläraren och litteraturkritikern förenar responsiva och kritiska läsarter? En litteraturkritiker som lättvindigt hyllar eller sågar en bok gör möjligen inte textnära kalejdoskopiska responsiva läsningar. Ett annat tänkbart scenario är att litteraturkritikern inte törs vara skarp i sin kritik och därför gör alltför välvilliga läsningar:  kritikern ger respons, inte kritik.

Om litteraturkritik blir en skyddad litterärverkstad så har litteraturkritiken spelat ut sin roll och även skrivlärare har indirekt gjort sig själva arbetslösa eftersom det behövs inga skrivutbildningar om vem som helst är författare oavsett om man har en litterär begåvning eller inte. Och, om litteraturkritiken inte bemöter debutanten och nobelpristagaren i samma respektfulla och intresserade tonläge för en bättre eller sämre utförd litterär arbetsinsats så sker även detta på litteraturens bekostnad. Båda alternativen är således lika illa för alla berörda parter men också för de litteraturälskande läsarna som tror att de som arbetar i litteraturbranschen är bra på att sköta sina jobb.

CECILIA PERSSON

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Cecilia Persson

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS