Taggsvampen inte så folklig som somliga tror

 SVAMP. Den bleka taggsvampen påstås vara populär, men det kan knappast vara sant. 

Folklivsforskaren Bengt af Klintberg kom förra året ut med diktsamlingen Blek taggsvamp. Det gjorde han rätt i. I svamparnas rike är karljohan kung, det hörs ju, men Klintberg gör honom rangen stridig i en svit porträtt varav det första och det sista ägnas titelsvampen:

Jag skrapar bort de otaliga blekgula taggarna,

mejar av dem med lätta, precisa rörelser,

låter dem snöa över marken.

Ett lokalt snöfall, inte förutsagt av SMHI,

som ger fröna chansen till nytt liv.

Det är varken morgon eller afton den tredje dagen

utan en sen eftermiddag i det tredje årtusendet.

Själv vill jag säga att den bleka taggsvampen är vacker att se på där den gyttrar sig i häxringar som man inte genast får syn på eftersom de kan vara ganska stora. Den är svår att förväxla, rolig att rensa och god i gryta.

Den som inte har någon skog att gå ut i får traska till butik på jakt efter blodriska, fårticka och taggsvamp – men lär i så fall komma hem med portabello, ostronskivling och shiitake. Och i Malmö på en bättre vegetarisk restaurang, där jag beställde svamprisotto i tron att det var ett säkert kort bland alla irrkötträtter, kom det in en burkchampinjonanrättning.

Jag undrar hur eftertraktade våra skogssvampar egentligen är utanför entusiasternas trånga krets. Har taggsvampen alls något rotfäste i det tredje årtusendet?

Mångsysslaren Bert Karlsson utgav för tio år sedan Svampbok för vanligt folk, där artbeskrivningar och recept varvas med kändisintervjuer och anekdoter. Läsaren får till exempel veta att Lotta Engberg kommer att tänka på Bert när hon får syn på den fallosliknande och illaluktande stinksvampen. ”Det här är ingen traditionell svampbok, det är svampbok för vanligt folk.” Man kan fundera på hur en svampbok för eliten skulle se ut.

Nej, de flesta andra svampböcker är nog också för vanligt folk, även om folket inte alltid svarar när den mykologiska eliten ropar. Hur många svampkonsulenter med eller utan den titeln har inte sökt förmå motsträviga svenskar att plocka annat än kantarell och karljohan eller att plocka svamp över huvud taget. Redan Elias Fries, ”svamparnas Linné”, klagar på allmogens ovilja att äta svamp:

Vi kunna icke underlåta fästa uppmärksamheten på det besynnerliga förhållandet, att man i ett torftigt land nästan alls icke använder ett näringsmedel, som naturen själv anvisar och nästan slösar med, då detsamma sorgfälligt insamlas och begagnas i för övrigt rikare länder, där naturen är mindre frikostig i dess frambringande. (Sveriges ätliga och giftiga svampar, 1860)

På en utvikbar svampkarta från krigstiden, som jag införskaffade för några år sedan på det fina Dalslands antikvariat i Rölanda, förtecknas fyrtio med omsorg utvalda ”elitsvampar” (A. S. K. 1943). Det ska inte uttydas ”elitens svampar”, utan ”eliterna bland svampar”. Det gäller att få de alltjämt misstänksamma svenskarna att ta vara på det bästa av vad skogen ger. Är den bleka taggsvampen en elitsvamp? Jodå: ”En av våra yppersta matsvampar.”

I nyare svampböcker är tonen annorlunda. Man klagar inte längre på ointresse utan påstår tvärtom att många av våra skogssvampar är omtyckta. Om taggsvampen heter det till exempel att den är ”en populär matsvamp” (Pelle Holmberg och Hans Marklund, Nya svampboken, sjunde upplagan 2014), ”mångas favoritsvamp” och ”älskad i hela Europa” (Sten Sture Skaldeman, Gott om svamp – kulinariska svamputflykter, 2002), ”en eftersökt läckerhet, inte bara hos oss utan även i övriga Europa” (Bo Nylén, Matsvampar i skog och mark, 2017).

Vad har hänt? Mest kanske det handlar om att svenskarnas svampätande inte längre betraktas som en folkhushållningsfråga. Om svampplockning framstår som en frilufts- och fritidssysselsättning utan samband med försörjningsfrågor kan författarna av svampböcker kosta på sig att inte bara redovisa sina egna smakomdömen, utan också anta att de äger allmännare giltighet än vad som kanske är fallet. Mitt eget intryck är i alla fall att svampintresset var och är ganska svalt, men att det förr var något jämnare fördelat mellan arterna och att den bleka taggsvampen inte precis hör till dem som gynnats av det folkliga urvalet.

Min förmodan bekräftas av ett par uppgifter i Anders Hirells stora arbete Den svenska matsvampens historia (2013). Hirell citerar svampboksförfattaren Nils Gustaf Strömbom, som 1886 rapporterar att tjugoen arter är ”lätt säljbara på torgen i städerna”, däribland den bleka taggsvampen. Ett halvsekel senare, under 1930- och 1940-talen, är sjuttiofyra olika arter tillåtna för försäljning i Stockholm. Statistik över vad som plockats för husbehov under decenniernas lopp är förstås svårare att uppbringa.

I Sydsverige, där jag bor, hittar jag mest bara den bleka taggsvampens spensliga och maskätna kusin, som kallas rödgul men som ofta snarare är rödbrun. Den är inte lika god. En gång om året åker jag till Dalsland, där proportionerna är de omvända. I de skogarna har man mest konkurrens av säsongsarbetande letter och litauer, som levererar till stora uppköpare. De ställer sina minibussar vid de ensligaste skogsvägarna och bränner rätt in i skogen. Vad kan de skrapa ihop? För ett kilo kantareller brukar man få betala tvåhundra kronor, och mellan plockare och köpare ligger både grossist- och återförsäljarled, så inte kan det bli mycket.

Men den bleka taggsvampen ratas av konsumenter, uppköpare och yrkesplockare. Den står kvar och breder ut sig i det avfolkade landskapet. Det mesta ruttnar bort.