Dela:

Bläddra per

Språket inte envars egendom – dessvärre

Fredrik Lindström, språkman. Foto: Magnus Fröderberg

SKRIFTSPRÅKLIGHET. I morgon skriver ungefär 75 000 svenskar högskoleprovet. Det är en tid på året då språkintresserade får lysa med sina kunskaper. Alla andra dagar är språkvården liten och ful och får inte sticka upp huvudet. Chans till revansch, kanske, när svenskarna mister sitt skriftspråk.

Unga svenskar har blivit sämre på ordförståelse, enligt en större studie vars resultat redovisades förra året. Forskarna, Anna W. Gustafsson och David Håkansson, har undersökt förståelsen av ord hos dem som skrev högskoleprovet mellan 2000 och 2011. Poängmedelvärdet sjunker och klyftorna mellan olika grupper av provdeltagare växer. Även på ordnivå kan man se hur förståelsen alltmer försämras – påstötning, tjänlig, varsko, föreligga, avyttra och armatur är exempel på alltmer oförstådda ord. Forskarna snuddar vid förklaringar: den minskade läsningen av morgontidningar och nya digitala läsvanor hos den första generation som är uppvuxen med internet.

På universitetsnivå klagar lärare på att studenter lämnar in skrivuppgifter som inte är begripliga. Gunlög Josefsson och Sara Santesson genomförde förra året en pilotundersökning av skrivförmågan hos nya studenter på de humanistiska och teologiska fakulteterna vid Lunds universitet. De fann att över två tredjedelar av studenterna brister i meningsbyggnad, textbindning, syftning och ordval. En femtedel har så stora brister att deras utbildningar inte kan förväntas ta hand om dem.

Saknar du en bra kultursida till frukost?
Prenumerera gratis!

Fem morgnar i veckan utkommer Dagens Opulens via mail med cirka 5 artiklar


Genom att prenumerera godkänner du Opulens integritetspolicy.

 

Också våra blivande lärare verkar ha en del att arbeta med. Tünde Puskás, universitetslektor vid Linköpings universitet, skriver i en debattartikel att uppskattningsvis 20 procent av de lärarstuderande saknar grundläggande läs- och skrivfärdigheter. Denna grupp förmår varken tillgodogöra sig kurslitteraturen eller formulera sig kring den. ”Allt oftare diskuterar lärarkollegiet huruvida man kan godkänna svar på skriftliga examinationer där det inte står klart vad studenten egentligen menat, eftersom den språkliga framställningen är så bristfällig.”

Larmrapporterna väcker naturligtvis frågor om läsandets och skrivandets förändrade förutsättningar, men ger också anledning att sätta i fråga en språksyn och en bild av språklandet Sverige som inte minst Fredrik Lindström bidragit till att popularisera genom böcker och tv-serier. Enligt denna syn vimlar det av språkpoliser som vill göra livet surt för vanligt folk, strebrar som vill ge allmän giltighet åt sina njugga begrepp om språkriktighet. Skriftspråkliga normer hotar att undantränga talspråkets naturliga spontanitet. Skriftspråket är i själva verket underlägset talspråket i fråga om uttrycksmöjligheter, om vi får tro Lindström. I Världens dåligaste språk, som utkom år 2000, skriver han: ”När det gäller att bevaras, flyttas och mångfaldigas så är skriften helt överlägsen. I övrigt har den inga som helst chanser att mäta sig med talets mångsidighet.”

I förlängningen av en sådan syn kan det te sig olämpligt att rätta språkfel i grundskolans svenskundervisning, eftersom man då riskerar att ta död på kreativiteten och lusten. Det kanske inte ens finns några fel att rätta? Alla skriver lika bra eller i varje fall lika uttrycksfullt utifrån sin egen språkliga horisont. Språket är en jämnt fördelad resurs mellan alla som använder det som meddelelsemedel, då det inte finns några godtagbara kriterier utifrån vilka vi skulle kunna sluta oss till att den är snedfördelad.

Men bara därför att språket är konventionellt, det vill säga ett system som vilar på överenskommelser, är det inte godtyckligt, det vill säga fritt valt. Om inte förr så när eleverna ska skriva högskoleprov blir de plötsligt varse att det visst finns rätt och fel. ”Oförrätt” betyder inte ”olycksfall” utan ”kränkning”, för att ta ett exempel ur höstens högskoleprov.

När somliga av dessa ungdomar blir universitetsstuderande får de också lära sig att språket måste kunna förmedla ett tankeinnehåll. Du ska inte rätta språkliga fel!, säger en student till en vän, som är lärare i statsvetenskap. Nej, men jag måste i alla fall förstå vad du menar, svarar hon.

”Vem är det som bestämmer över språket? Jo, det är du!”, skriver Institutet för språk och folkminnen på sin hemsida. Nja, en ensam språkbrukare duger inte mycket till. Bättre vore att säga att vi tillsammans i språkgemenskapen bestämmer över språket, och det vet man förstås på institutet. Men vad är en språkgemenskap? I ett ojämlikt samhälle är också de språkliga resurserna ojämnt fördelade. Och liksom i fråga om andra resurser är de som har i allmänhet ganska ointresserade av att dela med sig till dem som inte har – inte därför att de då skulle förlora en del av sitt språk, som vid omfördelning av materiella tillgångar, utan därför att deras visserligen intakta språk skulle förlora i exklusivitet.

Det sägs att man kan ha ”ordet i sin makt”, att man måste ”tillägna sig” eller rent av ”erövra” språket och ”göra det till sitt”. Precis som andra slitna fraser bottnar uttrycken i en erfarenhet. Hur förvaltar man sitt förvärvade kapital inom den skriftägande gruppen? Man skriver artiklar, avhandlingar, romaner, recensioner. Man säger att alla får skriva som de vill. Själv skriver man som det ska vara.

Nej, om språk och stil har man inte velat disputera på årtionden. Hela skolvärlden har skuggboxats mot Caligula-figurer och andra skolfuxar som man bara sett på film. Vår språkvårdande myndighet har sett som sin huvudsakliga uppgift att beskriva snarare än normera språkbruket. Men från språkpolitisk och demokratisk synpunkt kan det nog inte finnas någon angelägnare uppgift än att ge de grupper ett skriftspråk som inte har med sig ett sådant hemifrån, att ge dem tillträde till en skriftspråksgemenskap som bara på papperet omfattar alla.

När jag själv försökte att bli en skrivande och översättande människa lärde jag mig det viktigaste av Erik Wellander, vars Riktig svenska utkom med sin första upplaga 1939. Wellander uppmanar den som fattar pennan att reda ut sina tankar, att uttrycka sig klart och begripligt och att sträva efter logisk följdriktighet. Han varnar för hopblandning av bilder och missbruk av modeord. Den som följer dessa och några av hans övriga allmänna riktlinjer kommer ganska långt.

Regelträldom och bokstavstvång? Visst! Anden som ger liv får man söka någon annanstans.

HENRIK GUNDENÄS

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *