Sökandet efter Dresden

NÄRVARO. I den självbiografiska romanen Åren på Zoo, av författaren Durs Grünbein figurerar Dresden som en stukad stad där de historiska såren aldrig riktigt fick chans att läka. Michael Larsson har läst den och golvas av Grünbeins oerhörda närvaro och språkliga räckvidd.

Åren på zoo – Ett kalejdoskop av Durs Grünbein
Översättning: Ulrika Wallenström
Ersatz förlag

När amerikanskt och brittiskt flygvapen bombade Dresden i februari 1945 var andra världskriget så gott som över. Avståndet mellan Berlin och den framryckande röda armén i öst krympte för varje dag, och på Krimhalvön hade ledarna för de tre presumtiva segrarmakterna redan börjat skissa upp en efterkrigsplan för Europa. I nazistisk propaganda användes flygangreppet som bevis på de allierades hänsynslöshet, men man förfärades också på hemmaplan. Bomberna som användes var en ny petroleumbaserad variant som orsakade kraftiga bränder där de landade. Eldstormar med temperaturer på upp till 500 grader drog igenom bebyggelsen och slickade i sig allt i sin väg. Efter två dagars intensivt bombande hade 90 procent av den historiska stadskärnan utplånats i ett brinnande inferno och upp emot 25 000 människor mist sina liv. Vittnesmål om hur desperata Dresdenbor kastat sig i dammar och vattendrag och blivit levande kokta blev en ihärdig bild av krigets vansinne. Förutom bombningens tidspunkt och omfattning chockerade även valet av Dresden som angreppspunkt. “Elbes Florens” var ju en anrik arkitektonisk pärla, en gotisk kulturstad, alls inget militärindustriellt centrum som det fanns någon strategisk mening med att slå ut.

I den självbiografiska romanen Åren på Zoo, den tyske poeten och författaren Durs Grünbeins senast utgivna bok på svenska, figurerar Dresden som en stukad stad där de historiska såren aldrig riktigt fick chans att läka. Berättare är ensambarnet G, en nyfiken men understimulerad pojke som bor med sin familj i den planlagda förorten Hellerau. Genom G får läsaren en omtumlande fördjupningskurs i Dresdens och författarens egen historia, från romantiken och industrialismens genombrott till den slutgiltiga kulturskymningen vid nazisternas maktövertagande 1933. Särskilt fokus ligger på tiden för den modernistiska trädgårdsstaden Helleraus tillblivelse, en era som för författaren framstår som själva sinnebilden av en svunnen belle époque. Boken utspelar sig till stor del i ett torftigt 1970-tal som övergår i ett lika torftigt 80-tal. Decennierna däremellan, liksom förödelsen 1945, är märkligt frånvarande som om det vore medvetet utsuddat. I en bok som skildrar varenda liten hantverksutställning med minutiös noggrannhet ter sig frånvaron av just den tiden som en väldig krater vilket förstås bara gör den mer närvarande.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Det Dresden som den unge Grünbein har sina barndomsår och sedermera tonårstid i är sedan några decennier tillbaka inlemmat i DDR och avskuret från sin andra hälft i väst. Sovjetpropagandan genomsyrar all utbildning och allt officiellt fritidsliv. Luckorna i tillvaron fylls av pojkstreck och vardagssysslor. Med osviklig detaljrikedom skriver Grünbein fram en barndom som präglas av den där speciella blandningen av tristess och paranoia som utmärker flera skildringar av livet bakom järnridån, eller för den delen Sverige vid samma tid. Men även i denna grå tillvaro finns ljusglimtar: den näraliggande naturen manar den unge pojken till att börja göra iakttagelser av sin omgivning, av insekter och blommor, liksom förstås av Hellerau, författarens eget Eldorado. Fantasi och läsning (särskilt av Kafka och den numera tämligen bortglömde poeten Paul Adler) blir ett skyddande hölje där det går att andas och drömma lite friare. I luckan där växer även det egna språket fram, en litteratur som spirar och gror i gliporna mellan trottoarstenarna. Slutligen förstår författaren att även denna plats som inte kunde erbjuda något för barnet är för den vuxne både ett förlorat paradis och ett slöseri: ”För mig gick den dyrbara tiden då man var ung för fort förbi. Och jag vet än idag inte hur jag ska kunna ta igen den förlorade, förljugna, meningslöst förslösade tiden. Med hjälp av språket?”

Romanen rör sig på två plan samtidigt: å ena sidan är Åren på Zoo en traditionell bildungsroman med en ung hjälte som tar sig från barnslig osäkerhet till vuxen självinsikt; å andra sidan är det en berättelse om en stads utveckling under 1800- och 1900-tal. Det är även en historia om hur livet kunde te sig i ett land som bara fanns i ett par generationer, och sedan, likt ett brutet löfte, upphörde att existera. Det är detta östblocks-”zoo” som författaren syftar på i romanens titel och vars invånare han jämför med de infångade djuren i Dresdens djurpark, ”människor som likt snäckor hade dragit sig tillbaka till sin privatsfär”. Idag är Dresden sannolikt mest omtalat i Sverige som en centralort för rörelser som antimuslimska Pegida, och även om Grünbein är noga med att undvika samtiden finns det kanske något att ta med sig i beskrivningen av en stad som aldrig gavs möjligheten att blomma upp i moderniteten, utan tidigt sattes i karantän av först nazism, sedan stalinism och slutligen nyliberal kapitalism.

Boken har passande nog undertiteln Ein Kaleidoskop, en kanske väl uttjänt metafor för något obestämbart, något som skiftar i perspektiv. Men skiftar i perspektiv gör det: från kapitel till kapitel kastas kronologi och berättarposition om som pärlor i ett spegelrör. Än är vi i Weimarrepubliken, än är vi i DDR. Ett essäistiskt kapitel om arkitekten Richard Riemerschmids jugendhus i Hellerau kan följas av en svävande diktsvit om modelljärnvägar. Svartvita fotografier ur Grünbeins privata samling strösslas ut med jämna mellanrum i texten som för att ge visuell bäring till något som berörs i texten — ett foto på det nazistiska fackförbundet NSBO:s faninvigning på första maj eller en reproduktion av Caspar David Friedrichs målning Das Große Gehege dyker plötsligt upp och försvinner. Det är ett enkelt men effektivt grepp som understryker tidens flyktiga natur och fotografins fåfänga dröm om att stanna upp flödet om så bara för en stund. Det blir också ett sätt för ”den senfödde” Grünbein att få tillgång till det som gått förlorat, samtidigt som det påminner honom om lättheten med vilken människan anpassar sig.

Det finns i Åren på Zoo ett genomgående släktskap med den tyske författaren W G Sebald som även han använde sig av insprängda fotografier i en hårt sammanpressad men likväl oredig prosa. Liksom Sebald är Grünbein upptagen med att begripa hur nazismen fick fäste i Tyskland och vad den gjorde med människor, med att förstå vilka spår krigets erfarenheter lämnade i både tyskarna och deras offer. Även sättet att använda sig av språket är på många sätt detsamma. Det finns ett letande och ett rotande i det förflutna efter något som ska förklara detta ofattbara, ett ständigt och rastlöst kringflackande bland platser, fotografier och ansikten. I ett minnesvärt stycke får den tonåriga G i Hellerau syn på en man som till sitt utseende har en kuslig likhet med Kafka, och jag undrar om det inte är en medveten nick till den Sebald som i Svindel. Känslor nästan tappar fattningen när han på ett tåg får syn på ett italienskt tvillingpar som på pricken liknar den tjeckiske författaren.

Att den spränglärde Grünbein använder sig av sin bildning för att skriva en självbiografisk bok om sin uppväxt har sina fördelar och nackdelar. I vissa av de mer intima och utlämnande delarna blir det lätt träigt och lite genant, som när han drar sig för att erkänna att han som barn tillsammans med sina jämnåriga ibland plågade djur eller när han förnumstigt tassar som en katt runt het gröt för att skildra det sexuella uppvaknandet under puberteten. Det är okej att skriva att du var kåt, vill man utbrista, det är okej att erkänna att du gjorde saker som barn som du inte skulle göra som vuxen, det är bara mänskligt. Ändå är det lätt att bortse från den typen av invändningar och istället bara låta sig golvas av Grünbeins oerhörda närvaro och språkliga räckvidd, här i en makalöst precis svensk tolkning av Ulrika Wallenström.