Selma, Sara, Gittan och stol nummer 7

Litteratur.
Sara Danius (Foto: Frankie Fouganthin)

KVINNOR. “Precis som Selma hade Elin Wägner kappfickorna fulla av feministiskt smuggelgods när hon intog sin stol. Somligt blev kvar, instoppat i lönnfack och insytt i stolstoppning och klänningsfållar”, skriver Annelie Bränström-Öhman.

Det var krigsåret 1914 som Svenska Akademien första gången lät en kvinna slå sig ned på en av de arton stolarna och ta plats i den vittra kretsen. Det blev Selma Lagerlöf och stol nummer 7. Det kan tyckas som en ironi, eller rentav en poäng, att det är samma stol som nu Sara Danius sitter på. Åtminstone uppger Akademien själva på sin hemsida detta som en ”passande” omständighet.

Från en förstagångskvinna till en annan, alltså. En första-första. Och en första ständig sekreterare. Sedan 1786. Vi talar alltså om ett tidsspann på tvåhundratrettioett år. Utanför Börshuset är det omöjligt att tänka på en sådan utveckling i termer av framsteg.

Sammantaget fyller kvinnorna ännu inte ett fullt dussin bland ledamöterna genom historien. Alla kommentarer är överflödiga. Utom möjligen Meryl Streeps replik ur Djävulen bär Prada: ”By all means, move at a glacial pace. You know how that thrills me.”

Ja, många glaciärer hinner nog kalva innan den arktiska köld som denna senhöstmånad lägrat sig över Akademien kan tinas. De fluorescerande isfallosarna som prydde Nobelbankettens honnörsbord kunde inte ha varit mer välplacerade än just i år. Om det var hyllning eller satir var svårt att avgöra. Det hjälpte föga att kulturministern iklädde sig ett isberg i veckad papp. Eller att Sara Danius kamouflerade sig till Frankensteins brud, filmversionen.

Frosten föll över frackarna ändå. Stelheten i brorskålarna som utväxlades var omöjlig att dölja. Var det en synvilla? Eller var det verkligen så att de lärda herrarna fullt synligt minglade omkring bland kungligheterna som den zombiearmé från 1700-talet som de alla egentligen tillhör?

Men nej, optiska villor och bländverk ska mötas med misstro. Det lär dröja innan ”jag-med”-protester kommer att utväxlas över ärtsoppan på torsdagarna. Friktionen, subversionen kan möjligen avlyssnas i underströmmar, bisatser och sidospår. Som exempelvis mellan kvinnorna på den sjunde stolen.

Det går förvisso inte att tänka bort herrarna som flockar sig på ömse sidor om Selma och Sara. Men ändå är stolen den samma, nu som då. Likaså glaset på bordet framför, med den ingraverade romerska sjuan. Ett uns av hopp vilar i den systerkyss och systerskål som i andanom utväxlas på glasets kant, om än på sekellångt avstånd.

Jag fantiserar om att det är ett samtal som pågår; en hemlig dialog som fortsätter, för att travestera Elin Wägner – hon som trettio år efter Selma Lagerlöf blev den andra kvinnan bland De Aderton. Precis som Selma hade hon kappfickorna fulla av feministiskt smuggelgods när hon intog sin stol. Somligt blev kvar, instoppat i lönnfack och insytt i stolstoppning och klänningsfållar.

Tanken slår en frivolt. Tänk, om samtliga åtta kvinnor (nio med Jayne Svenungsson som om en vecka tar över Torgny Lindgrens stol), som följt efter Selma och Elin, har smusslat in någon liknande stump av ledtråd eller till och med stubintråd?  Som en långsamt men metodiskt fortskridande försåtsminering.

Som när Sara Stridsberg häromåret fick Selma Lagerlöf-priset och använde tacktalet för att hylla det ”frihetsarv” som utgår från Lagerlöfs böcker, ur striden för kvinnors rösträtt, ”den väldigaste revolution som skakat världen”. Nog fanns där något?

Revolution är knappast namnet för den turbulens som nu pågår. Men skakningarna kring stol nummer sju har för den skull inte upphört. När Sara Danius helt otippat släppte ut sitt alter ego Gittan B Jönsson på bästa sändningstid i teve, mitt i skandaltsunamin – visst var det något där? Att denna urkraft, chef för Skånska Forskningsrådet, numera går vid hennes sida, till akademisammankomsterna. Där fanns något för den som ville lyssna: fräset från en stubintråd, släckt i avslagen champagne från herrklubben.

Min småvilda gissning är att denna Gittan i själva verket är barnfödd i en bok av Pija Lindebaum som heter Gittan och fårskallarna. Lägger man ihop stubin…förlåt, ledtrådarna är allt solklart.

Eller som Gittan själv säger i boken: ”Gittan tycker inte om farbröder som plaskar. Därför går hon någon annanstans. ”

ANNELIE BRÄNSTRÖM-ÖHMAN
annelie.branstrom-ohman@opulens.se

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Annelie Bränström-Öhman

Det senaste från Litteratur

0 0kr