Dela:

Bläddra per

Rapport från ett liv i limbo

Samira Motazedi. Foto: Vlt.se.

INSIKT. ”Texterna handlar om det limbo som hon befinner sig i som asylsökande. Där hon förnedras på Migrationsverket, som blir ‘ett enda stort förhörsrum, där du blir en enda stor lögnare'”, skriver Ida Andersen om Samira Motazedis prosasamling.

En gång i veckan drömmer jag att jag är i Iran av Samira Motazedi
Glänta produktion (2017)
Översättning: Linn Hansén

En dag för cirka fem år sedan blev Samira Motazedi tvungen att fly. Efter att aldrig ha lämnat sitt hemland, aldrig varit ensam, aldrig lagat mat trots sina nästan 30 år fick hon resa över halva världen med livsviktig medicin i en låda om halsen. Hon kunde vare sig språket eller koderna i de länder hon passerade. Ändå lyckades hon ta sig till Sverige.

Berättelsen förtäljer inte hur, men så småningom började hon blogga om sin situation i tidskriften Glänta. Nu finns dessa texter plus några till samlade i boken En gång i veckan drömmer jag att jag är i Iran.

Motazedi skriver lågmält men drabbande och förbehållslöst om vardagliga detaljer, om att glömma kvar parfymen i handväskan när hon ska gå på planet, om att få sextiotvå kronor om dagen att räcka till mat, tvättmedel, hygienartiklar. Om att tvätta och tvätta för att få julaftonen att gå, om lånade nycklar i väskan som blir symboler för att ha någonstans att ta vägen – ibland för många. Om ett barn som skrattar förtjust i lejonet på hennes tröja – och som blir hennes hela liv. Om att äta nötter som mamma skickat när maten är slut, när pengarna inte kommer. Små saker som rymmer avgrunder, som blir bilder för hopp, tvivel, förtvivlan och rädsla.

För egentligen handlar texterna om det limbo, eller det ”uppehållsstillestånd” som hon själv kallar det, som hon befinner sig i som asylsökande. Där hon förnedras på Migrationsverket, som blir ”ett enda stort förhörsrum, där du blir en enda stor lögnare”, där hon får vänta i telefonköer, mottagningsluckor och blir skyfflad mellan Migrationsverket och gränspolisen och mellan olika tjänstemän. Som ler bakom sitt skrivbord och säger ” vi kommer att deportera dig”. Där hon inte kan lyssna på en konsert för att LMA-kortet inte gäller som leg. Där hon inte kan få ett bibliotekskort, inte få ett bankkort, trots att det ska vara möjligt. Allt som medborgare i ett land tar för givet blir oöverstigliga absurditeter.

Där hon får avslag på sin asylansökan trots att ”Antalet kvinnor som varje år dör i Iran som ett direkt resultat av (mäns) våld, är ungefär det samma som antalet kvinnor som dör i cancer …” och trots att regimens regler inte tillåter henne att få en skilsmässa.

Texterna handlar också om identitet. Vem är man när man lämnat ALLT man hade? Och om man inte existerar för att man fallit ur Migrationsverkets register? När till och med vandringskängorna hon alltid burit med sig, plötsligt inte går att hitta. När bilderna av det som var har försvunnit, och nuet är ett gungfly, när bara drömmarna känns verkliga: ”När man lämnar sitt land är det inte bara så att man saknar, eller glömmer, vissa saker eller sig själv. Man förlorar det.”

Samira Motazedi kom till Sverige utan att kunna svenska, och med bara en rudimentär kunskap i engelska. Men hon har tillgång till ett välslipat språk och är full av referenser till poesi, film och musik. Texterna förmedlar inte bara de egna erfarenheterna utan röjer också en djup insikt om världens tillstånd och mänskligt beteende. Det är rörande att hon har en så underbar känsla för stil, att varje blogginlägg är en helgjuten liten berättelse. För egentligen borde man inte läsa texterna som litteratur, eller jo, det gör det, som riktig litteratur. Fast mest av allt är texterna ett knytnävsslag där de känns som mest – i hjärtat.

2016 fick Samira Motazedi ett treårigt uppehållstillstånd.

IDA ANDERSEN