Dela:

Bläddra per

Rapp dialog och psykologiskt skarpsinne

Elvira Lindo. Foto: Ricardo Martin. (Bilden har beskurits.)

UPPRIKTIGHET. ”Elvira Lindos genomgående kvinnliga perspektiv underifrån i samhället är brutalt i sin avslöjande uppriktighet”, skriver vår recensent Thomas Almqvist om hennes roman Allt jag har kvar av livet

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS

 

 

Allt jag har kvar av livet av Elvira Lindo
Översättning: Ellinor Broman
Palabra Förlag

Tiden i Elvira Lindos roman Allt jag har kvar av livet är början av 1980-talet, som var en brytningstid i Spanien, när gamla traditioner inte längre var så mycket värda och en ny generation tog över scenen. Antonia är en ung och ganska vilsen kvinna, som bor i en förort till Madrid. Hon är ensamstående mamma till Gabi, en pojke i fyraårsåldern. Utåt sett är hon en framgångsrik radiopratare men inom sig bär hon på en sorg över sin för tidigt döda mamma och över sitt eget misslyckade äktenskap. Hon funderar över sig själv och andra i sin närmaste omgivning. Hur ska man bli en bra mamma, när man själv känner sig som ett försvarslöst barn? Hur ska hon göra för att hitta rätt väg genom livet?

Lindo föddes i Cádiz 1962 men bor i Madrid sedan länge. I Spanien är hon mest känd från radio och tv och för sina barnböcker om Manolito Gafotas. 1988 tilldelades hon Spaniens nationella barnbokspris. Allt jag har kvar av livet är hennes fjärde roman för vuxna och den första som översatts till svenska. Hon är gift med författaren Antonio Muñoz Molina. För spanjoren i gemen är Madrid världens ände, det förlovade landet, men också de många lasternas stad. Staden kan vara outsägligt ful i gryningen, men här finns också inslag av stor skönhet. Antonia bor i förorten men kan ana silhuetten av Madrid i fjärran. Hon längtar alltid dit.

Antonia känner ingen moralisk trofasthet eller ens skyldighet mot det Francosamhälle de lämnat bakom sig. Det är en ny tid nu i Spanien, som blivit demokratiskt efter diktatorn Francos död. 1981 ledde Antonio Tejero, överstelöjtnant inom Guardia Civil, ett fascistiskt statskuppsförsök, då han tillsammans med 200 officerare i Guardia Civil besatte Cortes, det spanska parlamentet i Madrid. Kuppförsöket misslyckades och ockupationen avbröts inom ett dygn. Kung Juan Carlos höll ett berömt tv-tal, där han tog avstånd från kuppförsöket. Allt det här finns i bakgrunden i Lindos roman.

Fortsätt

 

Det är inte fråga om smutsig vardag eller djup misär, men nog är det en skildring av vardagens tristess alltid i Allt jag har kvar av livet. Antonia är väldigt sårbar och Lindo är väldigt lyckosam, när hon gestaltar hennes känslomässiga osäkerhet och ängsliga moderskap. Hon ser tillbaka på sin barndom och uppväxt i byn, som satt sin prägel på henne. Det förflutna finns där och kan inte raderas, men minnesbilderna är aldrig fullständiga. Nostalgin riskerar att försköna minnet och skapar symboler, där det inte finns några. Antonia försöker att leva i nuet och här finns ett visst hopp om en bättre framtid men också en bitterhet och sorg över det man saknar. I sin strävan efter att efterlikna sin mamma riskerar hon att utplåna sig själv. Det är svårt att bryta ett färdigt socialt mönster.

Lindos genomgående kvinnliga perspektiv underifrån i samhället är brutalt i sin avslöjande uppriktighet. Hon är öppen, ärlig och generös i sitt sätt att berätta och skriver intensivt och även ganska aggressivt, men då i positiv bemärkelse. Hon försöker fånga ungdomarnas rappa dialog och gör det på ett nyansrikt sätt. Även den inre monologen sitter bra i sitt rätta sammanhang. Här finns både psykologisk insikt och psykologiskt skarpsinne. I sina bästa stunder påminner hon om Rosa Montero men når inte riktigt upp till hennes nivå.

THOMAS ALMQVIST

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS