Dela:

Bläddra per

Oväntade reflektioner som stimulerar och väcker nya tankar

ALTERNATIVHISTORIA. ”Det ska genast framhållas att Magnus Eriksson skriver ett ovanligt stringent språk, hans texter innehåller ofta en del oväntade reflektioner som stimulerar och väcker nya tankar och – ibland – motsägelselusta hos mig som läsare”, skriver Christer Enander.

Förvrängningar. Essäer om litteratur, musik och det andra av Magnus Eriksson
Trolltrumma förlag (2017)

Under många år har jag följt Magnus Eriksson i pressen. Jag började läsa hans litteraturkritik, debattartiklar och essäer redan på åttiotalet. Då skrev såväl han som jag i KvällsPosten och fick åtnjuta kulturchefens Ulf R Johanssons frisinne. Hans devis var: ”Här är högt till tak och nära till dörren!” Det var en fröjd för oss skribenter att vara en del kring det sällskap han samlade i sina spalter.

Därefter rekryterades Magnus Eriksson till Svenska Dagbladet, en tidning som passade hans temperament på ett ypperligt sätt. Tonen, de stramare tyglarna, en tydlig högerlinje som självfallet fick ifrågasättas och diskuteras.

Med stor glädje – jag hade länge saknat böcker av den sorten av honom – läste jag Magnus Erikssons förra bok. Den bär titeln ”Porträtt: Essäer om diktare och musiker” och rör sig med lätthet och elegans mellan musik och litteratur; två konstformer som intresserar honom i minst lika hög grad. Och Eriksson drar ofta mycket snillrika och skarpsinniga paralleller mellan musikens textvärldar och den traditionella litteraturen.

Och nu återkommer Magnus Eriksson med en ny volym med essäer, ”Förvrängningar. Essäer om litteratur, musik och det andra”. Det ska genast framhållas att Magnus Eriksson skriver ett ovanligt stringent språk, hans texter innehåller ofta en del oväntade reflektioner som stimulerar och väcker nya tankar och – ibland – motsägelselusta hos mig som läsare. Ty – tacksamt nog – tillhör Eriksson inte den alltmer dominerande skaran av ängsliga skribenter som tvekar inför att ens torgföra de mest självklara invändningar.

Han backar aldrig inför det polemiska och argumenterar såväl sakligt som hårt för vad han håller för sant och hedrar. Det är ytterst befriande och ökar i högsta grad värdet på hans texter.

I ”Förvrängningar” fastnar jag främst för Magnus Erikssons diskussioner och analyser av dels den historiska romanen, dels de partivis självbiografiska och även ett antal kontrafaktiska framställningarna. Särskilt glädjande – tycker jag självfallet – är att han framhåller ett antal författarskap som jag själv sätter stort värde på: Erik Löfvendahls svit om sin närmsta släkt som inleds med romanen Eldfågels bo om hans mormor Hillevi Löfvendahl, som var överläkare på Ryhovs sinnessjukhus i Jönköping och landets första kvinnliga överläkare inom psykiatrin, är en av de sällsynta böcker som fastnar i minnet och vars skiftande stämningslägen lever vidare genom många år. De fyra romaner det rör sig om är efter den första som utkom 1993: Av dagg är hans ansikte. Romanen om Ernst (1994), Vindarnas makt (1995) och Om jorden (1998).

Det är fyra romaner av inte bara hög litterär kvalitet; de äger en inneboende känslokraft som skapar en gripande närhet och ger möjligheter till inlevelse och djupgående förståelse av tidigare främmande människor.

”Varje människa är en gåta, och Löfvendahl respekterar den”, sammanfattar Magnus Eriksson med stor träffsäkert. ”Men samtidigt försöker han få kunskap. Liksom dokumenten och minnena bryts mot varandra, bryts kanske även hans idéer med projektet mot varandra – respekten för människans outgrundlighet mot viljan att förstå hennes bevekelsegrunder.”

Jag hade gärna sett att de gavs ut på nytt i en generös volym. De är i högsta grad värda att finnas för nya läsare. Minnet är idag oroväckande kort. Men dessa fyra romaner måste bärgas ur den härjande amnesin.

Kontrafaktiska romaner, där alltså ett antal händelser i historien i den fiktiva skapade framställningen förändras och ett stort om det hade inträffat hade kanske detta skett, är en genre jag ofta har avsevärt svårare för en de mer traditionella episka framställningsformerna. Men undantag finns, kontrafaktiska romaner som förmår tränga förbi konstruktionens förutsättningar och skaka om medvetandet och ställa ett antal frågeställningar på både huvudet och sin spets.

Tony Samuelsons romaner Jag var en arier från 2009 och följd fem år senare av Kafkapaviljongen är två böcker som förmår göra just det. Den första utspelar sig i Sverige år 1976 och uppföljaren rör sig under samma år men har flera tillbakablickar till själva krigsåren. Kafkapaviljongen är av sällsynt styrka, skriven i en form av avsvalnad uppgiven och lika delar desperation över hur lätt de fatala och livsfarliga krafterna kan ta över. Återigen vill jag citera en sammanfattning av Magnus Eriksson: ”Blandreferensen” – att Samuelssons skildring bygger på såväl fiktiva som faktiska karaktärer – ”förstärker verkan. Romanen öppnar inte ett annat universum, utan ett samhälle som ligger nära det vi lever i, ett samhälle där vi känner igen människor och attityder och som förenar närheten med en ångestladdad annorlundahet.”

Förvrängningar visar mycket övertygande att Magnus Eriksson är en viktig röst i samtidskritiken och den litterära analysen och inte minst vad avser en välutvecklad förmåga och genomträngande kunskap att tolka och ge musiken och sångtexterna dess självklara seriösa plats i ett mer vittfamnande och generöst sammanhang. Jag vill, trots – eller snarare tack vare – flera ståndpunkter och analyser där jag inte instämmer med Magnus Erikssons slutsatser, gå ett steg längre. Han är inte enbart en viktig röst. Han är nödvändig.

CRISTER ENANDER

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Crister Enander