NYÖVERSATT. “Dikterna är jordnära och konkreta, skrivna av en poet som aldrig förlorade kontakten med det spanska folket och den spanska jorden”, skriver Thomas Almqvist om Miguel Hernández diktning.
Härom året tillbringade Annica och jag en väldigt fin oktobervecka i Alicante. Då passade vi på att ta tåget till den lilla staden Orihuela, som ligger ungefär 40 km väster om Alicante. Där fungerar Miguel Hernández (1910–1942) barndomshem som museum, Casa Museo Miguel Hernández, och det har så gjort sedan 1985. Det är ett enkelt hem i ett plan, typiskt för trakten under tidigt 1900-tal. Här finns också en liten trädgård med bland annat det fikonträd vid vars fot Hernández gärna satt och skrev. Det finns flera dikter om fikonträd och träd över huvud taget i hans författarskap. Strax intill muséet ligger La Fundación Cultural de Miguel Hernández, som ägnar sig åt forskning om poeten. En ung man stod för guidningen. Han blev överlycklig när han fick veta att Miguel Hernández är min spanske favoritpoet och att jag dessutom har översatt en hel del dikter av honom till svenska.
Hernández var en spansk proletärpoet och dessutom autodidakt. Hans pappa ägde en hjord getter. Eftersom Miguel var tvungen att bidra till familjens försörjning, fick han vakta getter i stället för att gå i skolan. Han fick alltså arbeta hårt redan som barn, varför det inte blev så mycket tid över till skolarbete. Att vakta familjens getter var inte så idylliskt som det kanske låter.
Att han började skriva poesi var inte särskilt populärt hos den stränge fadern. I början var Hernández mycket påverkad av poeter som Juan Ramón Jiménez och Gabriel Miró. Debutdiktsamlingen Perito en lunas kom ut 1933. Under det politiskt och socialt mycket oroliga 30-talet flyttade han till Madrid, där han lärde känna Federico García Lorca, Pablo Neruda, Rafael Alberti och Vicente Aleixandre, som han lärde sig mycket av. Hans båda mest kända diktsamlingar El rayo que no cesa (1936) och Viento del pueblo (1937) kom ut under den här tiden. Spanska inbördeskriget bröt ut 1936.
I Viento del pueblo har de heta kärleksdikterna i El rayo que no cesa ersatts av bilder och erfarenheter från inbördeskriget. Han skriver fortfarande om kärlek, men nu finns också ett konkret socialt och politiskt engagemang. Här finns en enorm intensitet i uttrycket liksom en glädje över ordets möjligheter. Dikterna är jordnära och konkreta, skrivna av en poet som aldrig förlorade kontakten med det spanska folket och den spanska jorden. Dikterna är nästan helt utan prydnader, uttrycket blir ändå skönt liksom det enkla och nakna kan vara skönt.
Dikternas enkla upplägg – först en allmän miljö- och personkaraktäristik, sedan den konkreta händelsen – är vanlig i hans berättande dikter. Förekommer det naturupplevelser är de avromantiserade och saknar all böjelse för den viljelösa idyllen eller försjunkenhet. Inget ögonblick är för kort för honom, ingen plats för obetydlig för att diktas om. Inte heller väjer han för det banala och triviala, som också har en viktig plats i den stora helheten. Hans dikter blir gärna episoder, små berättelser om det enkla livet. Ändå är det inte alltid ett intryck av vardaglighet som han eftersträvar i sitt poetiska formspråk, utan här finns ibland även ett visst mått av biblisk högtidlighet. Hela författarskapet utstrålar en sympati och genuin trovärdighet, som även ger en bra känsla hos mig som läsare.
Under inbördeskriget tjänstgjorde Hernández som soldat och kämpade för den demokratiskt valda republiken med dess självklara ideal om rättvisa och frihet. Många av dikterna i Viento del pueblo skrevs i skyttegravar och just för att läsas högt för kamraterna i fält, varav många var analfabeter. Det var då man började kalla honom ”bondepoeten i skyttegravarna”. ”Vi poeter är som folkets vind”, skrev han i förordet. Hans liv var dikt och hans dikt var liv. Viento del pueblo kan jämföras med diktsamlingarna Spanien, gånge denna kalk ifrån mig av César Vallejo och Spanien i mitt hjärta av Pablo Neruda, vilka också handlar om spanska inbördeskriget. Hernández kände dem båda och tog intryck av dem.
Republiken förlorade inbördeskriget, Franco kom till makten och Spanien blev en diktatur. Trots det förlorade Hernández aldrig sin tro på människorna och solidariteten. Han arresterades vid inbördeskriget slut och dömdes till döden, ett straff som ändrades till fängelse i 30 år. Han dog i fängelset 1942, sjuk och nedbruten av tuberkulos, bara 32 år gammal. På hans enkla gravsten i Alicante står det bara ”Miguel Hernández, poet”. Idag är han en av Spaniens populäraste poeter och fungerar som en symbol för landets demokrati och frihet. Flera av hans dikter har tonsatts och sjungits in på CD av framför allt Joan Manuel Serrat och Paco Ibañez. Nedan följer några av hans dikter, som jag översatt.
Om jag ska dö, måtte jag få dö
med huvudet högt.
Dö flera gånger,
med munnen i gräset,
sammanbitna tänder
bestämd min.
Jag sjunger medan jag väntar på döden,
och näktergalens sång
överröstar gevärselden
mitt under slaget.
[…..]
KRIGET, MAMMA
Kriget, mamma: kriget.
Mitt hus övergivet, tomt,
min kudde utan liv.
Kriget, mamma: kriget,
min kudde utan liv.
Kriget, mamma: kriget.
Livet, mamma: livet.
Livet för att dö,
mitt ensamma hjärta.
Kriget, mamma: kriget,
mitt ensamma hjärta.
Kriget, mamma: kriget.
Vems tunga steg
hör jag i mitt inre och från gatan?
Dödsmärkta brev, de döda.
Kriget, mamma: kriget.
Dödsmärkta brev, de döda.
Kriget, mamma: kriget.
[…..]
FÖRSTA SÅNGEN
Landsbygden drog sig tillbaka
när den kastat sig över människan.
Vilken avgrund blev det inte
mellan olivträdet och människan!
Djuret som sjunger:
djuret som kan
gråta och slå rot
kom ihåg sina klor.
Klor som iklädde sig
mjukhet och blommor,
men till sist, nakna
i all sin grymhet.
De gnistrar i mina händer.
Lämna dem, pojke.
Jag är redo att borra ner dem,
redo att sätta dem
i ditt lätta kött.
Jag har återvänt till tigern.
Försvinn, annars krossar jag dig.
Idag är kärlek lika med död,
och människan lurar på människan.
[…..]
NÄSTAN INGENTING
Källa nästan fontän; nästan flod
fontän, nästan hav nästan flod knappt;
nästan hav – nästan ocean av köld,
börjar och slutar vattnet och sanden.
Nästan blått, nästan grått, nästan mörkt,
nästan salt himmel med känselspröt,
nästan genomskinlig, nästan tom,
nästan fylld av harpuner och valar.
Jag har del i fågelns sång;
genom närheten, dammet,
dyn, öknen, oasen,
avståndet, genom vägens sträckning;
genom Guds nåd, – se! – nästan allt,
Det – Stora – Nästan – Alltet – av Ingenting.
[…..]
DEN SISTA SÅNGEN
Målat, inte tomt:
målat är mitt hus
i de stora lidelsernas
och olyckornas färg.
Det återvänder från sorgen
dit det fördes
med sitt övergivna bord,
med sin förstörda säng.
Kyssar ska fylla
kuddarna med blommor.
Och runt kropparna
ska lakanen resa
sin intensiva, nattliga,
väldoftande röra.
Hatet mildras
innanför fönstret.
Den mjuka klon,
låt mig få hoppas.
Dina ögon liknar
omrört vatten.
Vad är de?
Dina ögon liknar
ditt hjärtas
grumligaste vatten.
Vad var de? Vad är de?
[…..]
Blod långt borta,
kropp långt borta,
inuti allt:
långt, långt inuti
mina lidelser,
min längtan.
[…..]
Som det unga fikonträdet
i dalen är du.
När jag gick förbi
hörde jag dig i fjärran.
Som det unga fikonträdet
skimrande och blint.
Som fikonträdet är du.
Som det gamla fikonträdet.
Jag går förbi och tystnaden
de torra löven hälsar mig.
Som fikonträdet är du
som blixten gjorde gammalt.
[…..]
Hjärtat är vatten
som smeker och sjunger.
Hjärtat är en dörr
som öppnas och stängs.
Hjärtat är vatten
som rörs om, som överväldigar,
som virvlar, som dödar.
[…..]
Jorden. Avskedet
är alltid en kamp på liv och död.
Igår tog vi avsked.
Igår var vi döende.
Mitt på jorden.
Idag dör vi.
[…..]
Jag skrev i sanden
livets tre namn:
Liv, död, kärlek.
En våg kom,
som så många gånger,
kom och suddade ut det.
[…..]
Så många floder som rinner ut i havet
som inte behöver något vatten.
Så många fält som torkar.
Så många kroppar som håller om varandra.
[…..]
När du andas gör du mig illa,
när du ser på mig, dödar du mig,
dina ögonbryn är två knivar
svarta, dina svarta ögonfransar.
[…..]
Låt havet råda mig
vad jag måste göra:
om jag ska döda eller älska.
[…..]
info@opulens.se
