Dela:

Bläddra per

Möte med sydafrikansk dissidentpoet

James Matthews tillsammans med författarkollegan Emil Boss från Sverige, en av tre representanter från svenska Föreningen Arbetarskrivare på bokmässan. Årets tema var ”Literature and Working People” (foto: Magnus Gustafson).

JOZI BOOK FAIR. Dissidentpoeten James Matthews, som med pennan som vapen tog strid mot apartheidregimens skräck och inspirerade många sociala rörelser, var en av gästerna på Jozi Book Fair i Johannesburg. Opulens utsände bjöd den nu 90-årige författaren på hans favoritdryck, varm choklad med grädde, och fick en pratstund med honom på hans hotellrum.

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS

 

 

James Matthews föddes 1929 i Kapstaden i Sydafrika. Efter att ha arbetat som journalist i många år debuterade han som poet 1972 med diktsamlingen Cry Rage. Boken förbjöds två veckor efter utgivningen. Matthews hindrades från att resa och blev fängslad på grund av sin kritik mot apartheidregimen. ”Dikterna blev mitt sätt att uttrycka vrede över det rasistiska förtrycket”, säger poeten James Matthews. I samband med Jozi Book Fair 2018 återutgav arrangörerna bakom bokmässan Matthews samlade politiska dikter. Diktsamlingen har samma titel som debuten, Cry Rage. ”The republishing of this collection of poems is important intervention today, for a new generation of born-frees, almost 25 years after democracy, to remind us what we fought for, how we fought, and what we have lost. (…) Cry Rage is a legacy of the liberation struggle for freedom and James Matthews has more risen to the occasion to make it available to working people, and a new emerging generation of freedom fighters”, skriver mässgeneralen Maria Van Driel i sitt förord.

Det var när han i tidiga tonåren skrev en skoluppsats om en vit hobo, som måste flytta runt för att hitta jobb, som han upptäckte sin författartalang. Läraren blev imponerad av berättelsen, minns han. Ändå skulle han snart tvingas hoppa av skolan för att börja arbeta som springpojke.

Familjen bodde i den fattiga stadsdelen Bo-Kaap i Kapstaden. Pappa Douglas, som kallades Jimmy, var stuveriarbetare och mamma Maria var hemhjälp åt vita kvinnor. James, som var äldst i syskonskaran, hade fyra bröder och två systrar.

I övre tonåren frilansade James Matthews för Kapstadens lokala upplaga av dagstidningen Golden City Post. Arbetet bestod i att formulera om artiklar som redan varit publicerade i Johannesburgupplagan. Efter två år blev han anställd som reporter på Golden City Post i Kapstaden. Tillsammans med en fotograf gjorde han flera reportage om våldet och intervjuade anhöriga till dem som blivit ihjälskjutna. Han letade reda på adresserna till de anhöriga och sedan åkte han ut och intervjuade dem.

Störst genomslag fick han för reportaget om ett lesbiskt par. Läsarna kände inte till begreppet lesbisk. Därför skrev han istället att det var en flicka som hade en flickvän. När han började arbeta för det rikstäckande magasinet Drum hamnade han i en konflikt med arbetsgivaren. Det var orättvist, ansåg James, att en mellanhand i form av en vit journalist fick mer än halva lönen för att gå igenom hans artiklar. De pengarna hade kunnat gå direkt till honom själv istället, menade James. Att den vita journalisten fick så mycket betalt för ett onödigt arbete såg James som en del av apartheidsystemets exploatering. Han valde därför att säga upp sig, berättar han.

Muslim News, som hade sin redaktion i förorten Athlone, blev nästa arbetsplats. James skrev om politik. Trots att det var förbjudet åkte han in i områden där de svarta bodde och skildrade kampen mot apartheid. Att tidningen, trots sitt kontroversiella innehåll, inte blev förbjuden förklarar James själv med att den stod i förbindelse med arabländerna, som Sydafrika gjorde oljeaffärer med. James skulle emellertid själv komma att råka illa ut på grund av sin journalistiska verksamhet. När han var ute på uppdrag greps han av statens säkerhetsstyrkor och blev inspärrad sex månader på Victor Verster-fängelset utanför Kapstaden.

Några år senare, i början av sjuttiotalet, debuterade James Matthews som författare med diktsamlingen Cry Rage, som gavs ut på Raven Press i Johannesburg. Boken, som riktade sig mot den rasistiska regimen, blev föremål för debatt i parlamentet och förbjöds bara två veckor efter utgivningen. Dikterna i Cry Rage skulle ändå nå ut till en stor publik.

—Boken blev berömd för sitt budskap, för att jag var ute och läste mina dikter och för att jag levde som jag lärde, säger James Matthews när vi träffas på hans hotellrum under bokmässan Jozi Book Fair.

De efterföljande diktsamlingarna skulle också komma att förbjudas och James fråntogs under många år sitt pass för att hindras från att resa.

Redan i debutboken gör han i en av dikterna ett slags programförklaring som dissidentpoet: “The meaning is now clear/ I shall not write a poem about beauty of dawn/ I am a dissident poet/ who does not write art for art sake”.

Programförklaringen för tankarna till Bertolt Brecht som i dikten ”Till kommande släkten” skriver att ett samtal om träd nästan är ett brott då det innebär tystnad om så många grymheter.

— Jag gjorde ett ställningstagande som dissidentpoet. Rollen som dissidentpoet var att strida mot apartheidregimens skräck. Jag sa inte att andra skulle följa mitt ställningstagande. Det var ett personligt ställningstagande. Alla poeter har rätt att uttrycka sina känslor.

Som poet valde James Matthews medvetet att stå utanför ANC och andra politiska organisationer.

— Poesin måste vara fri från alla former av förtryck. Om ideologin är en ideologi av förtryckande karaktär måste poesin attackera den. Poängen är att de flesta ideologier är av förtryckande karaktär.

— Jag gick aldrig med i ANC. För det första för att jag är svart och arg. Jag ville inte bli dikterad av något politiskt parti. Jag ville vara fri. Jag tror på att vara en ensamvarg. Jag föredrar att inte vara med i någon organisation.

Fortsätt

 

Även om James Matthews inte var medlem i någon organisation stod han i förbindelse med många olika sociala rörelser och många av dem hämtade inspiration från hans dikter, som deklamerades på olika politiska möten, exempelvis på fackföreningsmöten och vid gatuprotester med Black Consciousness, en rörelse för svart medvetenhet.

— I många av mina dikter skriver jag om att svarta människor är starka. Black Consciousness handlade om att vara stolt över att vara svart och den rörelsen förstod vad jag skrev och använde mina dikter i olika sammanhang.

Vid begravningen av den politiska aktivisten Mapetla Mohapi – som hade blivit mördad — träffade James Matthews en av centralgestalterna inom Black Consciousness, nämligen Steve Biko. Bara ett år senare dog även Biko efter att ha blivit torterad i en fängelsecell.

— Huvuddelen av vårt samtal handlade om Black Consciousness. Jag sa att jag trodde på Black Consciousness, men när vi vunnit striden mot apartheid ska hudfärg inte längre vara viktigt.

På senare år har James Matthews mottagit flera priser. Förutom utmärkelser från kulturdepartementet har han också blivit utsedd till hedersmedborgare i Kapstaden.

— När man når en viss ålder blir man en ikon, säger han och nämner samtidigt att han inte kan betala sina räkningar med hedersbetygelserna. Pensionen uppgår till sextonhundra rand i månaden, vilket motsvarar ungefär tusen svenska kronor. Han bor i ett hus i Silvertown Athlone, som han beskriver som en lugnare förort till Kapstaden.

— Jag klarar mig precis. Jag äger huset så boendet kostar mig nästan ingenting. Telefonräkningen är den största kostnaden för mig. Ibland kommer min dotter, som bor i en förort en halvtimme bort, på besök och har med sig varm choklad till mig. Vi står varandra väldigt nära.

I flera år har hälsoproblem hindrat James Matthews från att skriva poesi. Mitt under Jozi Book Fair, där han gör många firade framträdanden, återvinner han, i alla fall tillfälligt, skaparförmågan. Under intervjun inne på hotellrummet visar James upp en papperslapp där han tidigare på dagen skrivit sina första diktrader på länge.

Ett litet utdrag: “In the erodicity of the soil (that my mind is being plagued) I have planted a few seeds that hopefully will turn into word, blossoming into phrases, poems (…) The seeds that had blossom declares that it ease erection that I am a poet”.

— Mitt huvud har varit eroderad jord, men nu idag upptäckte jag att något börjat gro inom mig, och jag var så lycklig, jag skriver ord! Det här är väldigt hoppfullt, kanske är jag kapabel att börja skriva politisk poesi igen. Men jag måste hitta ett sätt att göra det. Jag ska inte skriva om ANC som ideologi, utan jag ska attackera skurkarna som finns inuti ANC. Och Jacob Zuma är chef över dessa skurkar.

MAGNUS GUSTAFSON

 

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS