Dela:

Bläddra per

Moget utforskande av arbetsvillkor

ARBETSKRITIK. ”Vi går framåt med historien bakom oss, tycks språket säga. Vi går framåt sida vid sida.” Freke Räihä recenserar Emil Boss.

Acceleration av Emil Boss
Bokförlaget Lejd (2017)

De litterära parallellerna, formmässiga, språkliga och innehållsmässiga, visar tydligt på att verket Acceleration skriver in sig i en lång rad politiska dikter som på olika vis söker förnya den socialt medvetna lyriken. Vi går framåt med historien bakom oss, tycks språket säga. Vi går framåt sida vid sida.

”Det finns en trötthet som vidlåder allt / också att beskriva den”, menar Boss. Tröttheten hänger i språket – dess användande både urholkar ordens betydelse och är en så stor del av de disciplineringsprocesser vi utsätts för i livet som medborgare att språket som sådant verkar ha förlorat sin utsida. Språket är bara ett bräckligt skikt mellan kommersialiseringen av vardagen och den disciplin som tvingar in oss i den. Som en hinna. Tröttheten blir en konsekvens av att varje stund ska fyllas av direkt värdeskapande arbete. Om ingen någonsin vilar blir vi för trötta för att tänka. Den som inte har tid att tänka kan inte heller få syn på sig själv, strukturerna som omger en eller symptomen som skapas av detta. Bara trötthet återstår. En vaksam vila utan möjlighet till återhämtning.

Disciplinen reducerar den som utför arbetet till händer, till service. Det är industrialiseringens principer, det är ”new public management”, det är att vi lär oss att övervaka oss själva – och varandra. Disciplineringen kan motarbetas genom avtal som disciplinerar alla efter samma villkor. Men det går inte när rätten till motstånd ställs utanför. Då blir avtalen uddlösa, mer fängsel än gemenskap. En linje som tar det sämsta från båda sidorna av de politiska lägren. I det finns det en chanslöshet. Men det finns också en vilja till motstånd. Det finns ett sätt att ta med sig tanken om demokratiskt styre och personers lika värde ut på arbetsplatsen. Denna vilja visar sig i verket, som dokument över övergreppen och det motstånd som verket som sådant bjuder.

Boss verk, den tvådelade och nästan självidentiska Acceleration gör dikt genom kvittorullar, genom att arbeta med både kodex och bokrulle – med fotografiska handlingar som är förbjudna i arbetet. Rörelser registreras av en arbetsköpare. Allt registreras, kontrolleras, visiteras. Flödeskartläggningar gör varje arbetsmoment till ett avhumaniserat och mekaniskt arbete – som att kapitalackumulationens slutmål vore att ta också fritiden hos de som arbetar och förvandla den till en apati. ”När jag kommer hem från jobbet vill jag bara sova”, hör jag mig själv tänka. Men jag är fortfarande så uppjagad av arbetets rutiner att de överflödar varje vaken stund. Jag började följa arbetets rutiner även hemma – började städa toaletten på samma sätt som jag städade på jobbet. Jag föredrar enkel såpa och trasa.

– Och behovet att bevisa något för några som troligen ändå inte lyssnar gör att jag aldrig heller slutar att vara tillgänglig i det skrivande, ständigt kommunicerande, arbetet. Jag behöver visa att jag också duger. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte tvinga fram ett ord till utan vila. Jag går sönder och återhämtar mig inte. Det är slutprodukten av de förhållanden som vi lever under. Vi dör av dem. Vi dör av dem på olika sätt i Sydafrikas slavförhållanden på vingårdarna och i kassan på återförsäljningsmonopolet. Vi dör av det i vården, på redaktionerna, på golven och i de arbetsplatsolyckor som hetsas fram i jakten på snabbare vinster.

Boken, för det är en bok i två olika utgåvor, består först och främst av ett termopapper på rulle – en kvittorulle, en bokrulle. Tanken går till vår äldre litteraturhistoria med bokrulle på pergament på samma sätt som när jag läste om Lotass verk Fjärrskrift, en text publicerad på telexremsa, men som jag aldrig hade råd att köpa. Formen får ett antal konsekvenser för läsningen, en av dessa är frågan om litteraturens beständighet – och därmed den litterära analysen, kritiken, som framförs i verket. Den bifenolfria termopappersboken har en arkivbeständighet på tio år. Därefter bleknar den sakta bort. Som andra kvitton som endast bär vittne till en situations konsumtion. Hur ska vi förhålla oss till ett minne som sakta bleknar, en historia som ständigt upprepar sig, som bara var ett ögonblick av konsumtion? En annan är den ovana läsart som uppenbarar sig när jag rullar ut boken genom händerna och ner på golvet. Läsflödet är oavbrutet, format som en ström, som format av den disciplineringsprincip som ligger till grund för bokens kritik. Som en gestaltning av den.

Den andra utgåvan är ett parallelltryck i väl formgiven kodexform så att den som inte vill tillbringa en halvtimme med att rulla ihop boken efter varje genomläsning också kan läsa och ta del av Boss, allt mer mogna, utforskande av arbetsvillkor och existentiella ifrågasättande av dem. Boss har renodlat språket, och den ”dragning åt stiliserade ögonblick och nagelfarande skönhet” som jag skrev om debuten är här än mer lyriskt träffsäker – svindlande i sin kontrast. Likaså är den dokumentation som används till skriften i högre grad samlad kring en tematik kring begränsande av rörelse. Generellt sett är detta verk mer sammanhållet än debuten på Albert Bonniers förlag. Under tiden har Boss arbetat, varit verksam inom facket och som redaktör för Syndikalisten. Kodexen han lämnar efter sig här beräknas kunna arkiveras i tusen år, men om svenskan och samhället som den beskriver är sig lika då är en annan fråga.

 

FREKE RÄIHÄ