Dela:

Bläddra per

Kazuo Ishiguro: applåder och visslingar

Kazuo Ishiguro, svenskaademin.se.

AKTUALITET.  ”Salman Rushdie har beundrat Ishiguros skrivande alltsedan den första romanen, men uppskattar också annat: ‘And he plays the guitar and writes songs, too! Roll over Bob Dylan'”. Ivo Holmqvist skriver om nobelpristagaren Kazuo Ishiguro.

Årets Nobelpristagare i litteratur hör inte som Albert Camus eller Rudyard Kipling till de allra yngsta men är dock med sina sextiotvå år yngre än många i raden, kanske de flesta. Mänskligt att döma återstår för honom en hel del år av skrivande, även om han i en intervju för några år sedan talat om att ett sådant pris vore slutet på hans författande – vi får hoppas att det inte blir en kvarnsten om hans hals som ibland hänt i det förflutna. Han är på god väg med en ny roman just nu, och också inblandad i andra projekt. Hans författarskap hittills är i högsta grad överblickbart: sju romaner och en novellsamling. Man klarar av det på drygt en vecka, till skillnad mot de flesta som tidigare prisbelönats.

De omedelbara reaktionerna på valet har varierat, med en del lite sura kommentarer att det borde ha gått till en kvinna, till en utomeuropeisk författare, till ett annat språkområde, till en annan genre… Men både i England och USA är man över lag mycket nöjd. Bitterheten i brittiska reaktioner var årligen återkommande under den tid Graham Greene ännu levde och med tjatig envishet blev förbigången. Först när sekretessen är hävd får vi veta om ryktet är sant att det var Artur Lundkvist som satte käpp i hjulet. Sedan kom ett pris till Harold Pinter, och ett till Doris Lessing, och kritiken lugnade sig även om det i båda fallen gavs till ålderstigna författare.

Likadant mildrades tongångarna något i USA efter fjolårets pris till Bob Dylan fast man insett att Joyce Carol Oates (som hade en tidig förespråkare i Artur Lundkvist) och Philip Roth nu troligen är ute ur räkningen. Där liksom på andra håll har man haft svårt att smälta att den nonchalante Dylan gjorde det lätt för sig när han plagierade ihop sitt tacktal. Det kommer inte att hända den tionde december i år, Kazuo Ishiguro behöver inte sax och klister, han kan själv skriva alla sina tacktal. Valet av honom har genomgående gillats i den engelskspråkiga världen. The New Yorker passade på att nätpublicera den långa novell som fanns i numret för 21 maj 2001, ”A Village After Dark”, och som inte finns i tryck. Deras kritiker James Wood (gift med Claire Messud, en tänkbar framtida priskandidat) var balanserat uppskattande när han skrev att Ishiguro ”has supremely done his own kind of thing”.

Och i The Economist i London pekade man på hans aktualitet i en tid full av skamlöst ljugande. Han är, påstod man, skicklig att avslöja förställning och självbedrägerier: ”In a world where ‘fake news’ and ‘alternative facts’ have dangerous currency, Mr Ishiguro’s ability to see beneath the surface makes him a writer perfectly suited to these treacherous times”. I The Guardian skrev Robert McCum som tidigare varit hans redaktör på förlaget Faber and Faber långt och personligt om honom, och underströk samma sak: Ishiguro “is witty, loving and discreet, with deep reserves of wisdom and sympathy. In a frantic, fretful and unstable world, he is a voice of sanity, decorum, humanity and grace. The Swedish Academy should be proud of themselves.”

På samma sida prisas han av sin gamle kompis Salman Rushdie som i likhet med de andra i den trängre kretsen helst kallar honom Ish. Han har beundrat hans skrivande alltsedan den första romanen, men uppskattar också annat: ”And he plays the guitar and writes songs, too! Roll over Bob Dylan.” Också den ständiga kandidaten Joyce Carol Oates pekar på hans aktualitet: ”Ishiguro explores questions of identity that seem particularly relevant to our fractured time. Where does the self reside? Is there a ’self’?” Samtidigt jämför hon hans böcker med den italienske surrealisten De Chiricos målningar, fast i svartvitt, vad hon nu menar med det. Lika förbryllande är den ständiga sekreteraren Sara Danius påstående att man får fram Ishiguro om man kokar ihop Jane Austen med Kafka och tillsätter en nypa Proust. Stora författare, och till dem hör Kazuo Ishiguro, är inkommensurabla.

IVO HOLMQVIST