Dela:

Bläddra per

Kärlek och överlevnad i Förintelsens skugga

Lale och Gita.

KÄRLEK OCH ÖVERLEVNAD. Tatueraren i Auschwitz är lika mycket en överlevnads- som en kärleksroman, skriver recensenten Robert Myhreld om Heather Morris bok, som baserats på en autentisk historia. 

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS

 

 

Tatueraren i Auschwitz av Heather Morris
Översättning: Tomas Håkanson
Bokförlaget NoNa

Snart är också de sista överlevande döda och kvar blir vi med de vittnesmål som redan dokumenterats. Varför? och Hur? är eviga frågor och det har skrivits om dessa ur alla tänkbara perspektiv. Att det fanns både ideologiska och ekonomiska drivkrafter bakom Förintelsen är de flesta överens om och inte sällan samverkade dessa krafter. Den vanligaste sinnebilden för denna cynism är de koncentrations- och förintelseläger där människor arbetade sig till döds eller helt enkelt avrättades. Hur sådan ondska är möjlig är svårt att förstå, men som Hanna Krall konstaterat: Människan gjorde detta mot människan. För att ge oss själva en chans att inse vad det egentligen innebär måste vi  lära oss se alla de miljoner som mördades som enskilda livsöden. Heather Morris har skrivit om två sådana.

Tatueraren i Auschwitz är lika mycket en överlevnads- som en kärleksroman. Morris skrev den efter många samtal med överlevaren Ludwig Sokolov, född Eisenberg. Ludwig, Lale, anländer till Auschwitz 1942 där han vid ankomsten reduceras till en tatuering i armen. Han berövas sitt människovärde, blir en siffra bland andra siffror. Han inser att döden kan komma vilket ögonblick som helst och förstår att han måste gå varsamt fram för att ge sig själv en chans att överleva.

Fortsätt

 

 

Gemensamt för många lägeröverlevares berättelser är att de präglas av till synes osannolika händelser. Att just de överlevt framstår som rena tillfälligheter, vilket underförstått innebär att de allra flesta inte hade samma tur. Lale ryter, utan något egentligt ont uppsåt, till några medfångar att arbeta hårdare och fångar vakternas uppmärksamhet. Han undslipper det tunga kroppsarbetet och får istället i uppgift att tatuera de som i allt stridare strömmar anländer till Auschwitz. Han får ett eget rum, sover i en säng och äter betydligt bättre mat än sina medfångar.

En dag lägger han märke till en kvinna som står i kön som ringlar sig fram till hans bord med tatueringsinstrumenten. Hennes namn är Gisela Furman och hon kallar sig själv för Gita. Handlingen kretsar sedan kring deras kärleksrelation och kamp för överlevnad.

Gisela och Ludwig överlevde lägret, gifte sig, fick en son och levde sida vid sida fram till det att döden skilde dem åt. Deras kärlek till varandra framställs som det som höll dem vid liv. Den gjorde det möjligt att visualisera en framtid utanför stängslet, bortom lidandet. Jag gillar inte hjälte-begreppet då det har något sagobetonat över sig, men Lale utförde faktiskt många oegennyttiga handlingar. Omständigheter gjorde det möjligt för honom att byta till sig mat från hantverkare som kom utifrån. Denna mat delade han sedan ut till medfångar. Under vissa förhållanden kan en  ett stycke korv ha samma värde som en diamant.

Då och då drar språket åt det sentimentala hållet. Vid ett tillfälle förmår inte Lale spy eftersom ”den enda vätskan i hans kropp består av tårar”. Å andra sidan blir det lättillgängligt, ofta gripande och spännande. Några svar på frågan Varför? ges inte men det är inte heller bokens ärende.

ROBERT MYHRELD

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS