Dela:

Bläddra per

Kapitalistisk realism oskadliggör radikal populärkultur

”Kurt Cobains och Nirvanas album Nevermind var ett paradexempel på hur ett nytt subkulturellt uttryck i MTV-eran snabbt förvandlades till ett kommersiellt fenomen”

KULTURKRITIK. Den 13 januari i år begick den brittiske kritikern och författaren Mark Fisher självmord. Det var något som inte väckte någon större uppmärksamhet i Sverige. Rasmus Fleischer publicerade ett fint minnesord på sin blogg Copyriot, men annars var det tunnsått med kommentarer.

Mark Fisher blev 48 år. Hans nya bok The Weird and the Eerie hade just utkommit när han lämnade världen. I Sverige utkom hans bok Capitalist Realism (2009) i Kim Wests översättning för sex år sedan, med titeln Kapitalistisk realism, på förlaget Tankekraft. Sannolikt kommer Fishers namn alltid att vara förknippat med orden Capitalist Realism, men för musikintresserade kommer hans namn att vara lika förknippat med K-punk, den blogg där han publicerade kulturteoretiska texter, ofta om aktuell musik.

”Capitalist Realism” är för övrigt ett begrepp som är betydligt äldre än Mark Fishers bok. Tidigare användes det bland annat i konstsammanhang, redan på 60-talet faktiskt, för att beteckna den tyska motsvarigheten till den amerikanska popkonsten. Det har också använts på 80-talet för att beskriva reklamens förmåga att inte bara sälja in ett visst varumärke utan även konsumtionen som sådan, som livshållning.

Tack vare Mark Fishers tillämpning har begreppet fått en ytterligare och större innebörd. Det får hos Fisher beteckna de nyliberala idéernas utbredning och herravälde i en globaliserad värld. Det kan alltså sägas att han tar ett begrepp från konstens sfär eller reklamens och upphöjer det till en politisk och global nivå. Det är utmärkande för Fishers metod att han skarpsinnigt kunde göra intressanta kopplingar mellan filosofin, psykologin, kulturlivet, subkulturerna, populärkulturen och politiken.

”Capitalist Realism” – den kapitalistiska realismen har sin upprinnelse i Thatchers ord om att det inte finns något alternativ till kapitalismen. Med tiden har det synsättet upphöjts till ett slags vetenskaplig sanning. Det i sin tur skapar frustration och vanmakt hos de stora grupper som vantrivs med den nya kapitalistiska världsordningen och blivit globaliseringens förlorare. Visst förekommer våldsamma protester och demonstrationer men den rådande ordningen rubbas ändå inte. Vissa, som Fisher själv, drabbas av depression.
Genom sitt brinnande intresse för tv-serier kunde Mark Fisher ge konkreta exempel på hur kollektiva samhällsproblem som arbetslöshet i reality-tv framställs som en individuell angelägenhet.

Han såg kapitalismens stärkta förmåga att oskadliggöra gryende revolter i populärkulturen. Så framhålls Nirvanas Nevermind som ett paradexempel på hur ett nytt subkulturellt uttryck i MTV-eran snabbt förvandlades till ett kommersiellt fenomen. Ett lysande och i grunden icke-kommersiellt album men utan förmåga att initiera något ungdomsuppror av betydelse i en värld där kapitalismen segrat. Och visst har han en poäng där! År 2008 hade MTV spelat ut sin roll som musikförmedlare till massorna men det året utkom Hits Are for Squares, ett samlingsalbum med låtar av Nirvanas föregångare, det synnerligen alternativa bandet Sonic Youth. Vem gav ut det? Den multinationella kafékedjan Starbucks!

Medan Fishers ständige dialogpartner Simon Reynolds i sin bok Retromania ser vår tids populärkulturella fixering vid gångna decenniers stilar och uttryck som ett hinder för nytänkande och utveckling så finns hos Fisher en något annorlunda infallsvinkel på retrofenomenet. I essäsamlingen Ghosts of My Life: Writings on Depression, Hauntology and Lost Futures (2014) utgör upplevelsen av förlorade möjligheter ett av huvudmotiven.

Han gör en direkt koppling till den franske filosofen Jacques Derridas bok Marx spöken. Derrida hävdar där att ”Tiden är ur led”, syftande på sakernas tillstånd efter ”Historiens slut”, men skriver också om hur det förflutna återkommer som en hemsökelse i nutiden. Dessa hemsökelser finner Fisher exempel på i samtida musik. Sådant som vurmen för vinylknaster och det pastischartade återbruket av gångna tiders musikstilar ses av Fisher som uttryck för melankolisk men ändå paradoxalt vital längtan efter ”förlorade framtider”.

I antologin Post Punk Then and Now ger Fisher uttryck för idén att vi idag också hemsöks av vänsterns oförmåga att kanalisera och göra något av det motstånd och de energier som kommit till uttryck i musikkulturen. Det ligger i anslutning till det nära till hands att fundera över hur det kommer sig att en populistisk höger på senare år har kunnat lägga beslag på själva ordet ”alternativ”.

Det är en stor förlust att Mark Fisher nu har tystnat.

CLEMENS ALTGÅRD

Alla artiklar av Clemens Altgård