Dela:

Bläddra per

För att något måste sjunga

Marie Silkeberg. Foto: Åsa Sjöström

SAMHÄLLSKRITIK. Stilla resande, betraktande. Texten talar inte om att vara turist. Den talar om att sakna. Om att tala över oöverstigliga avstånd. Om att mötas och skiljas.

Atlantis av Marie Silkeberg
Albert Bonniers Förlag

Det du som är jag i ”Atlantis” är hemma och främmande i alla delar av världen. Blicken talar alla språk. Du reser i en värld som försvinner. Det är som att Atlas, förstenad av Medusas ansikte, av hennes blick, inte längre orkar bära sitt arv: staden Atlantis – hela världen. Pelaren har vittrat. Allt du kan göra är att betrakta undergången. Världen sjunker i havet. ”Vad hittar du i fattigdomen” säger du. ”Raseri” svarar en man.

Jag reser och frågar. Jag lyssnar på dem. Jag är du. Jag är du under hela läsningen. Det är en bok om det statiska, om statligheter. Om att rättvisa bara kan skipas åt de som registrerats. Staten är blind. Istället framträder dess våldsmonopol – våldet slår i blindo, med precision. ”Det kommer att ta hundra år innan det blir ett land att leva i igen” säger en man. En kvinna tvingas korsa en gräns under umbäranden, tvånget tvingar hennes kropp till missfall. Det är inte det första missfallet. Röster från oräkneliga människor hörs genom Silkeberg. Ofattbara grymheter gestaltas. Blicken söker dem. Upptäcker dem tillsammans med dig. Det är plikten att vittna. En ovillig plikt. Men blicken värjer sig inte. Jag vill inte veta mer. Jag vill inte läsa vidare. Jag läser vidare på en soffa i Hökarängen. Jag läser på bussen. Jag läser ensam på ett fik. Jag slår samman pärmarna när jag kommit hem till den skånska landsbygden. Även här fängslas människor bakom husens fasader. Bortom synhåll från balkongen bländas neon, grumlar glasbottnar. ”Det måste betyda något” säger du.

Det handlar om att gå vilse och ändå släpa sig med sig. Det betyder inget att himlen är stor och färgrik. Du är aldrig redo. Livet väntar inte. Texten är blicken på andras utsagor – den konstnärliga avvägningen är detta vad som syns. Hur kan jag göra så att lidandet och våldet och skammen tynar bort över horisonten vill boken säga: genom att bära ut det i ljuset. Ut i offentligheten. Ansvaret ligger där, det ligger i själva urvalet. Vem det är som talar. Vem det är som konstnären låter höras. Men vems historia är det som berättas ändå? Det är den som talar, den som läser och den som låter sig berättas om. Samtidigt. Det är viktigt. Att dela ett subjekt är historielöst.

Det går inte att ha en riktning utan en gemensam referenspunkt säger texten som är det Atlantis den beskriver. Det måste ligga utanför kroppen. Som ett samhälle, som en idé. Det är som att Atlas kartblick, blicken av sten, är beroende av att kunna mätas och att måttstocken – metern, sekunden – är det som sammanför och definierar den koloniala civilisationen. Meter per sekund. Kartrörelsen behöver en tidsangivelse. Världen, allt i den, rör sig. Marken under oss är inte stilla. Sekunderna blir kortare. Snart har mänskligheten inga sekunder kvar att mäta. Då kommer de att vara vilse utan något att greppa efter.

Den är relationen mellan översättning och katastrof. Språken skiftar. Texten bildar broar. Eller bygger broar. Eller nej, den går mot broarna. Passagen är osynlig. Du är på plats. Det är som att när du talar med mig så får också min röst plats. Som ett svar. Jag blir ett svar, det blir jag som blir de ”rörelser man utgörs av”. Vi betraktar det avlägsna som stillade bilder, som dokument. Vi gråter över världen. Att gråta är en reaktion som förlöser så vi kan samla kraft och agera. ”Arbeta och gråta.” Fortsätta arbetet. Vad kostar ditt livs döda ting i andra människors levande liv frågar sig texten. Vilket ansvar har vi för varandra? Hur kan vi inte ta ansvar för varandra? ”Vad gjorde du med blicken?” frågar du dig. Hur delas världen med våra blickar? Hur görs all denna delning? Med linjal och passare, med de muntliga och strukturella lögnerna som bygger lika mycket på den atlantiska potentialen som den transatlantiska triangelhandeln. Världen sjunker i sina hav.

Hur kan då den som inte lever med våldet i sin vardag göra förståelse för den som lever med våldet i varje stund? Som inte sover av bilderna, processen, som upprepar sig. Som kan vända bort blicken för att våldet bara är karta och ord. ”Som ett hjärtslag drar kartan ihop sig” säger Silkeberg. Hur kan det förstås? Hur kan vi älska i en sådan värld? Är det ens möjligt? Det blir tveeggat. Du måste älska. Du måste älska den andre. Du låter den andra människan ta på dig. Vi slits mellan varandra. Du tar in en annan människa i dig, som en hemlighet.

FREKE RÄIHÄ