Dela:

Bläddra per

Flera höjdpunkter i arbetarlitterär antologi

 

 

ARBETSAMT. ”Den litterära kvaliteten är hög. Dessutom är boken politiskt värdefull.” Föreningen Arbetarskrivare har utkommit med en antologi. Eftersom Opulens krönikör Anna Jörgensdotter är en av redaktörerna bad vi Magnus Nilsson, professor i litteraturvetenskap, att recensera.

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar
Redaktörer: Anna Jörgensdotter och Henrik Johansson
Föreningen Arbetarskrivare

Föreningen Arbetarskrivare ger ut antologier vartannat år. Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar är den elfte i ordningen och den bästa hittills.

Föreningens medlemstal har växt till kraftigt under de senaste åren, vilket skapat ett större underlag för antologierna. Därför är lägstanivån nu högre än tidigare. Mångfalden bland de medverkande verkar också ha blivit större. Liksom tidigare samsas etablerade författare (exempelvis Maria Hamberg, Henrik Bromander och Helene Rådberg) med sådana som ännu väntar på sina genombrott, eller som kanske mest skriver för sitt höga nöjes skull. Denna ökade mångfald har resulterat i att fler erfarenheter av olika slag utgör underlag för skrivandet. För första gången är exempelvis en majoritet av de medverkande kvinnor (deras andel har länge varit stigande).

Saknar du en bra kultursida till frukost?
Prenumerera gratis!

Fem morgnar i veckan utkommer Dagens Opulens via mail med cirka 5 artiklar


Genom att prenumerera godkänner du Opulens integritetspolicy.

 

Även vad gäller texttyperna har mångfalden tilltagit. Det främsta uttrycket för det är att serier och skämtteckningar nu samsas med prosa och poesi. Detta är glädjande. Serier är en konstform med starka kopplingar till arbetarklassen, men har hittills inte riktigt räknats till arbetarlitteraturen. Bland annat publiceras ett utdrag ur Mats Källblads Lång väg tillbaka, som enligt min uppfattning är ett av de absolut bästa seriealbum som någonsin getts ut i Sverige, och en serie av Tommy Sundvall om hur det är att arbeta i call center, som visar att arbetarlitteratur – tvärtemot vad många tror – faktiskt kan vara rolig.

De viktigaste genrerna är dock, liksom i föreningens tidigare antologier, lyrik och kortprosa.

Vad gäller kortprosan kan man konstatera att realismen, som ju av många anses vara arbetarlitteraturens paradgren, står stark. Men oftare än tidigare präglas den av en uppmärksamhet på det språkliga uttrycket som annars är vanligare i poesin. Så här inleds exempelvis Mija Åhlanders novell ”Hon ser i backspegeln att hon överlevt”, som hör till antologins bästa:

Efter skilsmässan kunde det inte bli något annat än en hyreslägenhet. Som studerande, ensamstående till två, var hyreslägenhet inte ett alternativ. Alternativ betyder ju att man har något annat att välja på. Det hade hon inte.

En annan mycket bra kortprosatext är Helena Gillingers ”Arbetsplatsen”. Den utgörs av ett kollage av realistiska scener som sammantaget ger en perspektiv- och nyansrik bild av något så komplext som just en arbetsplats.

Flera av de lyriska bidragen håller mycket hög kvalitet. Som exempel kan man nämna Marie Hållanders ”Arkivet, listan”, som handlar om sökandet efter en arbetarkvinnas historia och slutar i en rörelse bort från arkiv och utredningar mot det levande nuet:

Jag har listan
jag har namnet: Edith

Jag ger mitt barn ditt namn
eftersom de runt omkring mig
minns dig
som om du var deras
moder

Även Jonas Bengt Svenssons utdrag ur diktsviten ”En annan natt är möjlig” hör till antologins höjdpunkter. Det gäller inte minst epilogen, där det universella och existentiella på ett imponerande sätt skrivs samman med det lokala och konkreta. Så här kan det exempelvis låta:

Du var med mig på Håkanstorpsvägen
när jag mumlade: om natten är vi bara kött
instängda i maskiner och övervakade av viskningar.
Du var med mig på Södra Sturupsvägen
när de blinkande ljusen från ett inkommande flygplan
reflekterades först i mitt ansikte och sedan i ditt.

Men det allra starkaste lyriska bidraget står nog ändå Anna Arvidsdotter för. Hennes reflektioner om samhället och världen med utgångspunkt i ett diktjag som vant sig vid att hennes arbete som brevbärare leder till att hennes ben täcks med blåmärken uttrycker en känsla för komposition, rytm och välljud som är både sällsynt och imponerande. Läs dikten högt så kommer ni att förstå vad jag menar.

Den litterära kvaliteten i Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar är alltså hög. Dessutom är boken politiskt värdefull. Sådant som lätt blir tomma fraser i den politiska debatten – flexibilitet på arbetsmarknaden, effektiviseringar i välfärdssektorn, inflytande på arbetsplatsen – framträder här på ett helt annat sätt: som frågor av största betydelse för våra liv.

Författarna överger också de protokoll som reglerar de flesta av samtidens politiska samtal. Inte minst skriver de om klass, ofta på ett prövande och undersökande sätt. Pseudonymen Statstjänstekvinnor på gränsen till sammanbrott ifrågasätter exempelvis, med utgångspunkt i skildringen av ett kontorslandskapsinferno, om det är meningsfullt att föreställa sig tjänstemän som en privilegierad grupp i dagens samhälle. Och i Gillingers tidigare omnämnda novell visas att gränserna mellan arbete i offentlig förvaltning och i privat näringsliv nuförtiden inte är särskilt stabila.

Det mest utmärkande draget i arbetarskrivarnas klasskildringar är dock ett fokus på någonting väldigt traditionellt: det faktum att arbete kan vara slitsamt för just kroppen. För trots allt tal om digitalisering och robotisering är det fortfarande många som kroppsarbetar i Sverige. Arbetarlitteraturen är en av få platser där detta uppmärksammas. Och i Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar uppmärksammas det med en imponerande litterär styrka.

MAGNUS NILSSON

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *