Fake news i höglitterär form

Litteratur.
Stjärnskottet Valeria Luiselli. Illustration: C Altgård/Opulens. Bildkällor: Ed Lederman/PEN American Center/Wikipedia och Pixabay.com.

MEXIKANSKT STJÄRNSKOTT. Den mexikanska författaren Valeria Luiselli blandar fakta med fake news i en höglitterär men också burlesk stil. Det är gott hantverk, konstaterar Erik Cardelús som läst två av hennes romaner i svensk översättning.

 

Under året har två romaner utkommit av den mexikanska författaren Valeria Luiselli — De tyngdlösa och Historien om mina tänder. Det är rosad litteratur, mångfaldigt prisbelönt och vida omtalad internationellt, inte minst i USA.

Men debuten på svenska har dröjt flera år, vilket torde utgöra ännu ett exempel på att icke-anglosaxisk litteratur har svårt att nå vårt annars så flerspråkiga och globaliserade land.

Det verkar om att den engelskspråkiga bokmarknaden först måste lyfta fram ett författarskap för att vi riktigt ska våga här hemma. Ängslighet kallas det visst. Eller självgod provinsialism.

Symptomatiskt nog är det också ett litet förlag som tänkt utanför pärmarna. Rámus förlag heter det och den habila översättaren bär namnet Annakarin Thorburn.

Det rör sig om två sinsemellan ganska olika romaner. De tyngdlösa sticker ut som svalare och mer formexperimenterande. Här flätas olika historier och berättarröster samman. Huvudpersonerna befinner sig på olika platser, tidsplan vävs ihop och läsaren får lägga pussel.

I korthet: en kvinna lever tillsammans med sin man och deras två barn i Mexico City. Äktenskapet har kört fast i trista rutiner och vardagliga vedermödor. Kvinnan minns sitt betydligt vildare liv som ung kämpande författare i New York. En tid fylld av drömmar, bohemiska upptåg och ett vidlyftigt sexliv. Hon skriver sig tillbaka till detta andra liv, för att få andrum i en kvävande vardag.

Genom skrivakten lösgör sig gestalter. Gestalter som slår följe med författaren där på gatorna i New York, i området runt Morningside park, mitt emellan Harlem och Columbia universitetet. En Ezra Pound, en Federico García Lorca och – framförallt – den bortglömde mexikanske 20-talspoeten Gilberto Owen.

Även Owen krisar i sitt äktenskap, fast långt värre. Försupen och försmådd irrar han runt i en bohemisk tillvaro i fritt fall. Här tecknas en omfattande subjektupplösning. Röster och kroppar byter plats, avlöser varandra medan liv och verk flyter samman, verkligheter och overkligheter kastas om. Alkoholdimmor, dagdrömmerier, en tilltagande blindhet och skrivandets ändlösa transformationer.

Luiselli kan sitt hantverk och väver skickligt in sina föregångare i texten. Vissa författare som Lorca, Pound och F Scott Fitzgerald ställs fram livs levande. Andra, som den blinde argentinaren Borges med sina litterära lekar, smygs in som en antydan eller en blinkning. Att tänka Paul Auster är också lätt, att associera till den där skenbart enkla tonen som sedan växer sig allt starkare och blir något annat. Urban vilsenhet i ständig transformation, som i New York-trilogin, fast mer, texter som i sin tur lånar från Kafka och den magiska realismen hos landsmän som Juan Rulfo och Carlos Fuentes.

En litteratur gjord av litteratur, förvisso. Men inte syrefattig och unket självrefererande, utan stilsäker, sval och spännande. Vill man läsa fram feministiska spår går det säkert också. En kvinna som längtar bort från sin instängda familjetillvaro, dagdrömmer och skriver sig bort till en annan tid – a walk on the wild side in New York. En kvinna som skriver in sig själv i centrum och flyttar runt de mäktiga litteraturmännen som spelpjäser.

I Historien om mina tänder är tonen varmare, mer jordnära och humoristisk. Lekfullheten och intertextualiteten finns här, men inte lika mättad och tung som i debuten. Mer avspänt än ansträngt, liksom.

Berättarrösten tillhör Gustavo Sánchez Sánchez som inleder med att: ”Jag världens bästa auktionsutropare, men eftersom jag är en högst diskret person är det ingen som känner till det.” Huvudpersonen, som kallas Motorvägen, kan också imitera Janis Joplin efter några Cuba Libre och tolka kinesiska lyckokakor, bland mycket mycket annat.

Berättelsen flödar mustig och rik, mer likt colombianen Gabriel García Marquez och chilenaren Bolaño än den betydligt mer sparsmakade argentinaren Jorge Luis Borges.

Dråpligt, burleskt och lekfullt. Och en massa intertextuella lekar — någon person ges namnet Azul efter den modernistiska poeten Rubén Daríos mästerverk, ett författarnamn som sedan hamnar på en kiosk och en tandkirurgisk klinik ges namnet Il Miglior Fabbro från Dante, T S Eliot och Ezra Pound. En farbror heter Proust och en annan person råkar heta Unamuno.

Men inte behöver man hänga med i det där envetna lärdomeriet eller intellektuella briljerandet, om man nu finner det besvärande. Ingen nitisk magister eller akademiledamot kommer ju räkna poängen och historien är kul.

Gustavo Sánchez Sánchez vinner budgivningen på Marilyn Monroes tandgarnityr och går sedan ständigt leende genom tillvaron, som en Forest Gump doppad i litterärt latinamerikanskt burleskeri. Eller en figur ur någon av den spanska litteraturhistoriens alla pikareskromaner — en glad gamäng, men beskriven med sorgsna och lärdomstunga kanter.

Hursomhelst, huvudpersonen bestämmer sig för att ”skriva den underbara sagan” som sin dentala självbiografi.

Sedan blir det ännu mer åka av. Tänderna hos storheter som Platon, Augustinus, Petrarca, Rousseau och Borges — för att nämna några — recenseras och passerar revy. Allt avslutas med foton och en lätt apokryfisk tidslinje, där händelser och pseudo-händelser staplas på varandra. Gustavo Sánchez Sánchez varvas med Hegel, Walter Benjamin och Marcel Proust. Lite av höglitteraturens real and fake news, helt enkelt.

ERIK CARDELÚS
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.