Dela:

Bläddra per

Ett stråk av vemod

Jonas Brun. (Foto: Sara Mac Key).

LITTERÄR. ”Ingen jämfört med dig är liksom Skuggland en berättelse där känslan, atmosfären, tillståndet från barndomen lyser igenom. Här är det den sextonårige Stewe det handlar om, enstöringen som ingen lägger märke till, killen som inte kommit ut ur garderoben”, skriver Carolina Thelin.

Ingen jämfört med dig av Jonas Brun
Albert Bonniers Förlag (2018)

I Jonas Bruns förra roman Skuggland försvinner två pojkar spårlöst från en villaförort i början av 1990-talet (det litterära temat är välbekant – män som lånar från sin egen uppväxt och gör den lite otäckare, lite mer intressant – tänk: Låt den rätte komma in eller Stranger Things). För boken fick han Sveriges Radios romanpris och året efter blev den monolog på Dramaten. Hyllningarna till trots fick den kritik för att vara både distanserad och för litterär (som ett examensprov i litterär gestaltning skriver Carl Erland Andersson i Göteborgsposten).

Brun ÄR litterär. Vilket jag efter att ha läst Ingen jämfört med dig inte alls ser som ett minus. Hans språk är exakt, ingenting lämnas därhän och det blir tydligt att han också är poet, van vid diktens förtätade form. Utöver sitt skrivande är han dessutom psykolog och jag tycker att det märks, såväl i lyriken som i prosan. Det går ett stråk av vemod genom raderna vare sig det handlar om barnets/tonåringens existentiella ångest eller sorgen över att språket inte alltid räcker till.

Ingen jämfört med dig är liksom Skuggland en berättelse där känslan, atmosfären, tillståndet från barndomen lyser igenom. Här är det den sextonårige Stewe det handlar om, enstöringen som ingen lägger märke till, killen som inte kommit ut ur garderoben. Han ser sin äldre syster som sin motsats – poppistjejen och föräldrarnas gunstling. Stewe har en vän, Kim, som han hoppas ska hälsa på nu när familjen ska tillbringa hela sommaren i stugan, vid älven någonstans i norra Sverige. Men Kim kommer inte och Stewe hör inte av sig. Kanske för den där fyllekyssen på en fest i våras. Skammen efteråt när Kim spottade och killarna från klassen skrattade.

Stewe ror ut på älven för att slippa föräldrarnas orosblickar och då, då träffar han John. Han ligger naken på bryggan till ett förfallet hus där ingen verkar ha bott på många år. Så inleds ett komplicerat förhållande, John är flera år äldre och har en stökig bakgrund. Men Stewe blir förälskad och upplärd i kärlekens konster. Jonas Brun är skicklig på att beskriva tonåringens bräckliga självbild:

Det är den varmaste dagen hittills och de sitter i solen, rätt i det skarpa ljusfallet. Han vågar inte be att de ska flytta sig till skuggan. Som om John skulle upplösas om han inte höll sig till en tunn, rät linje av frågor och svar. Eller ännu värre, om John skrattade på fel sätt åt något han gjorde eller sa. Så att det blir han själv som måste upplösas. Förintas av ljus.

Han smyger naturligtvis med sin nya bekantskap för han vet att det han gör inte skulle falla föräldrarna på läppen. Till slut nalkas den sista av dessa, för Stewe, overkliga sommardagar. Men hur ska två älskande kunna skiljas åt utan konsekvenser?

Vartannat kapitel handlar om femtonårige Stewe, vartannat om Stewe tjugo år senare. Då lever han med en man i ett händelselöst men tryggt liv på landet. Tills John knackar på dörren.

Jonas Brun har skapat en vacker och sorgesam berättelse som visar hur händelser under vår mest sårbara och lättledda ålder påverkar oss under resten av våra liv. Att ungdomen är så kort men ändå en livslång historia.

CAROLINA THELIN

 

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Carolina Thelin

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS