Dela:

Bläddra per

En välskriven bok om Lilla Essingen

Stig Larsson. Foto: Ulla Montan.

NAKET. ”Stig Larsson kommer sina läsare nästan svidande nära inpå livet och ovanligt öppet och ärligt berättar om en tillvaro som ofta utspelar sig långt utanför det kulturella finrummet”, skriver Elisabeth Brännström om Larssons Folk på ön.

Folk på ön av Stig Larsson
Albert Bonniers (2017)

2010 insåg Stig Larsson att han inte kunde fortsätta arbeta och missbruka på samma sätt som tidigare. På grund av flera hjärtinfarkter, framkallade av ett ärftligt hjärtfel, hårt arbete och amfetamin, hade han kommit ett par steg närmare döden och behövde definitivt gå ner i varv. Istället för att skriva fler romaner bestämde han sig för att skriva en bok om sig själv; ett beslut som än så länge resulterat i två böcker: När man känner att det håller på ta slut (2012) och Folk på ön (2017) där Stig Larsson kommer sina läsare nästan svidande nära inpå livet och ovanligt öppet och ärligt berättar om en tillvaro som ofta utspelar sig långt utanför det kulturella finrummet.

I Folk på ön, en bok som först och främst ska handla om ön Lilla Essingen i Stockholm, författarens väl inbodda hem sedan många år tillbaka, utvecklar sig skildringen ganska snart till en fördjupning av berättelsen om Stig Larsson själv och den miljö som omger honom. Stig vandrar runt på Essingen och småpratar med grannar, vänner och bekanta som alla har det gemensamt att de har något intressant att berätta och totalt är värda läsarens fulla uppmärksamhet.

I Stig Larssons stora bekantskapskrets ingår allt ifrån A-lagare och tjackpundare till kulturpersonligheter och restaurangägare och han ursäktar sig aldrig för sin nära vänskap med folk som många ”respektabla” medborgare rynkar på näsan åt. Han vill snarare understryka sin önskan att umgås med alla som han anser vara hyfsat intelligenta och har något vettigt att säga, oavsett social ställning. Stig har, enligt sig själv, svårt för kallprat och han vantrivs med att småputtra runt i kotterier, fast han naturligtvis också anser sig vara en väl ansedd, respekterad intellektuell och uppskattar de inbjudningar han får till kulturella evenemang både i Sverige och runt om i Europa. Hans liv löper på flera spår och det ena utesluter inte det andra.

Stigs nav i tillvaron är hans stamställe, kvarterskrogen Rosa Drömmar, eller Rosa som den kallas i folkmun. Det är här han kan slappna av med lite småprat efter en dags intensivt skrivande och det är först och främst genom det blandade klientelet på Rosa som hans läsare får ta del av de berättelser som skapar ett mönster och till sist formar en sammanhängande bild av Stockholm som ligger långt ifrån den ganska enkelspåriga föreställningen om en rentvättad, nästan totalt gentrifierad innerstad man alltför ofta möter i media.

Få svenska författare har lika bra kommando över språket som Stig Larsson och hans utmärkta öra för dialog i samklang med det intensiva, nästan närgångna, förhållandet till läsaren ger i Folk på ön ett mycket tydligt porträtt av honom själv samtidigt som stadsdelen får liv av kören av röster från Lilla Essingens gräsrötter. Texten backas upp av Ulla Montans vackra foton som ger berättarna ett ansikte och lyfter fram öns själ. En själ som jag personligen hoppas den får behålla, åtminstone ett litet tag till.

En liten varning till dem som opponerar sig mot Stigs åsikter och hans tendens till att geniförklara sig själv. Ni kommer inte att bli strukna medhårs den här gången heller. Å andra sidan läser man väl inte alltid för få sin egen värdegrund helt och hållet bekräftad och det är svårt att förneka att Stig Larsson fortfarande skriver förbaskat bra!

ELISABETH BRÄNNSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla recensioner av Elisabeth Brännström