Dela:

Bläddra per

En provkarta över skräckromantiken

Bild: Vertigo förlag

NYUTGÅVA. ”Faktum är att Djävulsdrogen ännu mer än den mer berömda Sandmannen fungerar som en provkarta över litterär romantik och skräckromantik. Där finns en skrämmande dubbelgångare och det ännu mer skrämmande hotet om identitetsupplösning som mötet med denna innebär”, skriver Anna Remmets.

Djävulsdrogen av E.T.A. Hoffmann
Vertigo (2017)
Översättning: Knut Stubbendorff
Bearbetning: Carl-Michael Edenborg och Jesper Ims Johansson

Bild: Vertigo förlag.

Den tyska författaren E.T.A. Hoffmann (1776-1822) måste räknas till den tyskspråkiga romantikens portalgestalter. Mest känd är han för Sandmannen, som handlar om en mans erotiska besatthet av en tillsynes fulländad kvinna som visar sig vara en avancerad docka. Skräcken, som framkallas av dockans ”likhet” med en människa snarare än hennes olikhet, har gett upphov till ekon i många moderna skildringar av artificiell intelligens och dess inneboende hotfullhet.

Den är också en effektiv illustration av Freuds teori att det som framkallar mest skräck hos oss är när det välbekanta framträder i en något förändrad form, såsom Hoffmanns docka eller science fiction-filmens artificiella intelligenser som bara skiljer sig från människor på små men avgörande områden. Men i enlighet med romantikens syn på konst och konstnären uppehåller sig Hoffmann också vid kraften och skönheten hos det av människan skapade, i detta fall dockan, och den potentiellt farliga besatthet och i värsta fall avgudadyrkan denna skönhet kan leda till.

Detta är ett tema som går igen i den dramatiska och snåriga romanen Djävulsdrogen från 1815 som nu ges ut på nytt i bearbetad översättning på förlaget Vertigo. Den handlar om en pojke som tidigt bestäms bli munk efter att hans far begått en ospecificerad ”svår synd”. Det visar sig dock att även sonen, vilken som munk tar sig namnet Medardus, i minst lika hög grad som fadern plågas av djävulens frestelser. Också här handlar det om en erotisk besatthet som får honom att begå det ena makabra brottet efter det andra på de irrfärder som tar honom till olika platser i nuvarande Tyskland, till Rom och genom olika samhällsskikt. Den klarröda nyutgåvan är illustrerad med märkliga bilder som blandar det groteska, skrämmande och infantila på ett sätt som passar denna de stora gesternas skräckromantiska litteratur bra.

Faktum är att Djävulsdrogen ännu mer än den mer berömda Sandmannen fungerar som en provkarta över litterär romantik och skräckromantik. Där finns en skrämmande dubbelgångare och det ännu mer skrämmande hotet om identitetsupplösning som mötet med denna innebär. Och liksom i många andra skräckromantiska berättelser är inställningen till ondska ambivalent. Å ena sidan finns här ganska grovhuggna karaktärsskildringar och dikotomier, föga överraskande framförallt i kvinnoskildringarna som består av ganska entydiga motsatspar av hora- och madonna-troper.

Men å andra sidan är det tydligt att både godhet och ondska ryms inom samma människa och att det är med det egna jaget kampen måste föras, något som kan ses som en slags prototyp för modern psykologisk förståelse av människan. Medardus dubbelgångare framstår när allt kommer omkring snarare som en skrämmande möjlig utveckling än som ett yttre hot. Djävulsdrogen har också gott om skräckinslag av det tidigromantiska slaget som känns igen hos Hoffmanns engelskspråkiga kollegor Ann Radcliffe och Horace Walpole: demoniska munkar, lönndörrar, italienska slott (romantikerna vurmade för det italienska som de såg som både lockande exotiskt och degenererat) och hämnande vålnader.

Och slutligen är alltså konstens och konstnärens (potentiellt farliga) kraft ett centralt motiv. Det var en konstnär som gått i Da Vincis lära som startade den destruktiva spiralen i Medardus släkt genom att, liksom huvudpersonen i Sandmannen, skapa ett konstverk som var alltför likt en verklig kvinna, vilket innebar att han precis som Mary Shelleys Frankenstein satte sig upp mot den Gud som tillskrivs den exklusiva rätten att skapa liv. Konstens betydelse för människan, gränsen mellan människa och icke-människa eller kanske till och med mellan människa och monster är motiv som åldrats väl och att Sandmannen blivit den klassiker den är beror antagligen på att Hoffmann där renodlar dessa.

Trots att den bara är något år äldre dras Djävulsdrogen, med sina lönndörrar, munkar och allmänt melodramatiska tonläge, med mycket rekvisita från den tidiga skräckromantiken som för den till genren välvilligt inställda läsaren ter sig charmig men för den mindre välvilligt inställda ganska löjeväckande. Men för den förstnämnda kategorin, för de som uppskattar skräckromantiken i dess yvigaste form, är detta en mycket välkommen nyutgåva!

ANNA REMMETS

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Anna Remmets

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS