En mästerlig debut

Litteratur.
Bild: Ellerströms.

SORG. “Dikten rör sig över sunkiga områden i Malmö, Köpenhamn, Stockholm och Oslo, expojkvänners lyckade familjer, psykakuten, de ofullgångna vuxna som inte sköter sina uppdrag som föräldrar. Dysfunktionen är ett livsvillkor för diktjaget liksom bristen”, skriver Helena Lie om Familieepos.

Familieepos av Johanna Frid och Gordana Spasic
Ellerströms (2017)

Vilken är den farligaste platsen för en människa att vistas på? Mitt svar på den frågan är: I familjen. I synnerhet hela den tid man är barn och i beroendeställning till vårdnadshavaren. Visst, det finns en mängd lyckade konstellationer. Heja dem. Fint att de förstått hur man bör göra för att inte fucka upp sina barns uppväxt, men jag skulle tippa på att det finns fler misslyckade än lyckade.

Jag är cynisk, jag vet. Hoppas på att jag har fel. Men jag är barn av min uppväxt, har sett dysfunktionaliteten på nära håll och den är inte vacker. Att reparera de skador en barndom kan tillfoga en tar åratal, kanske en livstid. Värdefull tid som kunde brukats till annat. Må bra till exempel. Debutanterna Johanna Frid och Gordana Spasic har på detta tema samskrivit lyrikdebuten Familieepos, och det kan vara det tyngsta jag läst på flera år. De inleder med:

Säg det första du kommer att tänka på när du hör: barndom

comeback
var har du varit

to hell and back

Ett anslag mörkare än natten och en fingervisning om vad som komma skall. Efter denna passagerit följer en nedstigning i en uppväxts subsystem, ömsom kommunicerat på danska ömsom på svenska. Dikten rör sig över sunkiga områden i Malmö, Köpenhamn, Stockholm och Oslo, expojkvänners lyckade familjer, psykakuten, de ofullgångna vuxna som inte sköter sina uppdrag som föräldrar. Dysfunktionen är ett livsvillkor för diktjaget liksom bristen. Här är det inte ens en good enough parent vi talar om: Modern åker i fyllecell, kommer hem utan ögonbryn, självmedicinerar.

Den perifera fadern som dyker upp ibland blir förbannad en gång när barnet kissar på sig och byter därför inte hennes kläder. Modern lagar gröt på mjölk och gammalt bröd eftersom det inte finns mat hemma, ger barnet C-vitamin när det lider av anemi. Polisen knackar ibland förstrött på dörren. Moderns nya kille är en krigsveteran som dunkar hennes huvud i väggen och hotar med att knäppa hennes barn. Modern har ytterligare en ny kille, den kolastinne Björn som hon hänger hos hela veckan medan barnet är ensamt hemma. ”Jeg har aldrig känt en såden frygt för nogen, som den jag känt för min mor” säger diktjaget och man förstår precis vad hon menar.

Vanvården och dess konsekvenser går i en enda lång streckning genom Familieepos, det är ruskigt mörkt och ruskigt välsytt. Det är om pisset, säden, kuken och sorgen, måhända typiskt språk för dansk samtidspoesi, men det är mig egalt – jag tänker att ny dansk poesi ser ut så för att den vågar och att den befriar oss. Det är om att plötsligt vara bröstarvinge till en farmor man inte visste hade dött, om kattkiss, krigets killar som hälsar på modern och att undra var i kroppen skammen sitter. Men mest av allt är det om sorg som är oändlig; interfolierad genom Familieepos finns sorgen som ständig klangbotten: ”ingen benämner den stora ledsamhet som sväljer kroppen hel och hållen”. Sorg över att inte ha haft det normala utan istället det sjuka, när det normala är det enda man önskar sig. Det att passa in och slippa känna sig som en ”cepe-brud som bara grinar”, en som folk tror är sjuk i huvudet.

Frids och Spasics röster tvinnas efterhand samman till en, omkväden loopas och sentenser ur bland annat Inger Christensens Alfabet (1981) parafraseras liksom Kristina Lugns dikt Du ska få ett panoramafönster ur Hejdå, ha det så bra! (2003). Som om diktjaget griper efter små halmstrån av en bättre värld, hopp att väva in i sin egen läckande för att täta den. Efterhand som jaget blir vuxet fortsätter försöken att ta fäste i de sunda, hela, genuina människorna och relationerna. Men den återkommande frågan är om det överhuvudtaget är möjligt:

jag tror iaf inte jag är en Sån Som Klarar Sig
jag tror jag är en Sån Som Somnar I Ett Dike
om jag hade klarat mig hade jag gjort det för längesen, haft ett hus fx
gjort big business
instagrammat bilder på mamma med en emoji med hjärtögon under
skrivit att hon var en riktig queen… inte Dronning Margarethe…
jag vet inte om det går att Klara Sig
för man bor ju i en skog av oro

Jag får en Bjørn Rasmussen-känsla av Familieepos, måhända är det danskan som förleder mig dit, men det vore att förenkla. Nej, det är något i det brutalt snuskiga, sunkiga och söndertrasade som pratar med Rasmussens senaste diktbok Ming (Modernista). Vilket förvisso inte gör någonting alls. Gemensamt för de tre är även att det i all sörja finns en viss humor, kanske för att göra det möjligt att överhuvudtaget närma sig de här markerna. Det kollektiva skrivarbetet är något jag starkt tror på. Inom konsten är samarbete mycket vanligt, men inte inom litteraturen. Varför är det egentligen så? Anses skrivandet så heligt som praktik att det helst skall utövas ensamt? Jag vet inte. Dock, tidigare i år släppte poeterna Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen den fina och gemensamt skrivna Ömhetsmarker (Schildts&Söderströms) som fått idel fina recensioner. Låt oss hoppas att fler väljer den gemensamma vägen.

HELENA LIE
helena.lie@opulens.se

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Helena Lie

Helena Lie är verksam som konstnär, poet och litteraturkritiker. Hon har en bakgrund i bl.a. litteraturvetenskap och litterär gestaltning och har förutom litteratur även skrivit om scenkonst och performance, och gör det fortfarande ibland. Hon var kritikredaktör på tidskriften Populär Poesi mellan 2015-2018 och kritiker på Skånska dagbladet i flera år. Hon skriver nu för tidskriften Horisont och sysslar lika delar med konsten som skrivandet och delar tiden mellan Malmö och Berlin.

Det senaste från Litteratur

0 0kr