Egensinnigt och starkt

Litteratur
Bild: Catharina Sandström

SAMTIDSPOET. ”Språket sprakar och vibrerar av ilska och uppror”, skriver Cecilia Persson om Helene Rådbergs nya diktsamling P O L I T I K E N.

Helene Rådberg
P O L I T I K E N
Ordfront 2018

Poeten Helene Rådberg är utan tvekan en av samtidspoesins klart lysande stjärnor. När hon nu tio år efter den fantastiska diktsamlingen Det gula rummets terapistycken utkommer med  P O L I T I K E N så finns det en stor förväntan på hög litterär kvalitet och samhällsrelevans.  Det behöver egentligen inte sägas att en poet som ger sin diktsamling den kaxiga  titeln P O L I T I K E N betraktar sig som en politisk poet med ett motståndsärende mot orättvisor och förtryck. Helene Rådberg gör en åtskillnad mellan ”riktig poesi” och ”fin poesi”, och varför centrallyrik och konceptuell poesi skulle vara mindre på riktigt än politisk agiterande plakatpoesi kan man sannerligen undra. Det är mer ett kategoriskt ”så är det bara” ─ och givetvis har inte ett sådant vare sig politiskt, teoretiskt eller litterärt egenvärde, utan gör att kravribban läggs högre på språklig emancipationskraft, personlig och röststark gestaltningsförmåga och substantiell tanke och diktdjup. Ett synliggörande underifrån ett arbetarlitterärt perspektiv är kanske inte per definition intressant bortom ett arbetarlitteraturkonsensusens politiskt kollektivt rött ”vi”? Det påminner lite om när arbetarlitteraturnestorn Ivar Lo Johansson fnös åt Eyvind Johnson och Harry Martinson för att deras litterära alster, i andra genrer och med annan tematik, enligt hans mening inte gjorde dem till ”riktiga arbetarförfattare”.  Sen att Eyvind Johnson och Harry Martinson delade på Nobelpriset i litteratur 1974 får väl ses som en litteraturhistorisk och ödmjuk påminnelse i positioneringssammanhanget.

Så hur ser då en politisk poesi ”på riktigt” ut till form och innehåll? P O L I T I K E N är indelad i fyra avdelningar: Arbetskamrater, Det vardagligas praktiker, Som om systrar och Politiken/Det tredje fältet. Boken inleds med ett citat av den i vissa kretsar ikoniserade feministen, aktivisten och poeten Adrienne Rich.

Saknar du en bra kultursida till frukost?
Prenumerera gratis!

Fem morgnar i veckan utkommer Dagens Opulens via mail med cirka 5 artiklar


Genom att prenumerera godkänner du Opulens integritetspolicy.

 

I och med denna kontextuella referentialitet har Helene Rådberg lokaliserat sitt eget diktanspråk och feministaktivistiska tematiska uppsåt. Huvudfokus för P O L I T I K E N är barnomsorg och låglönearbetande kvinnor. Rådberg skapar mycket elegant en syntes där diktsamlingen som helhet kan sägas skildra den offentliga sektorns politiska framväxt och den krackelerande välfärdens utbrända offer, som uttrycker sina affekter på representativa daghemsavdelningar. Språket sprakar och virbrerar av ilska och uppror och hon namedroppar diverse centrala socialdemokratiska folkhemsmakare på ett klurigt ”rådbergskt” vis som en hejdundrande poetisk historielektion:

Vi är barn av vår tid
i tillfälligheters historiska spel
i olika gruppers kamp      Myrdalsmunnen
är du rädd för ditt eget barn

Det är svårt för att inte säga omöjligt att inte falla platt för hennes personliga ”riktighetspoesi”, och det beror nog i mångt och mycket på kraften i språket och de egensinniga poetiska bilderna. Helene Rådberg litar på sin penna och har använt suddgummi på rätt ställe. Det innebär en koncentration i dikterna som är imponerande. De röda ordsömmarna håller samman kollektivet utan att tysta de enskilda kvinnorösterna. Samtidigt är det sista avdelningen, Politiken/Det tredje fältet, som appellerar mest, då den är helt befriad från överbyggnader och därför berör i sin sårbara nakenhet. Det är även symboliskt att Rådberg här citerar Sylvia Plath, som väl får anses vara sinnebilden för de hyperkänsliga och begåvade kvinnliga självförbrännade poetiska självmördarna i ett patriarkat.  Abret med P O L I T I K E N är dess ”riktighetsvarudeklaration”.  En tolkning är att denna bombastiska iver och möjligen privat skriande behov av att betona ”det riktiga” bottnar i systerskapssolidaritet och uppriktig vrede och sorg över orättvisorna och ojämlikheten i det kapitalistiska samhället.

Normkritisk politisk poesi kan paradoxalt nog skapa nya exkluderande normer, och frågan är vad som vinns och förloras. Det gäller att poetiken är både väl teoretiskt genomarbetad och litteraturkunnigt reflekterande ─  och så att säga konstnärligt och litterärt lyfter blicken bortom den egna politiska agendan. Vad som annars kan ske när konstruktionen ”fin” och ”riktig” iscensätts är att litteraturens unika egenart och jagens skiftande erfarenheter i ordens frihetsrymder förtas och förminskas . Nu är Helene Rådberg en så övertygande poet att hennes formidabla poesi, hennes ”rådbergskt” särpräglade talang segrar, men en svagare poet hade kunnat falla på sitt eget agiterande ”riktighetsgrepp”.

CECILIA PERSSON

 

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Cecilia Persson

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Det senaste från Litteratur

I pratigaste laget

OFÄRDIGT. Nina Wähä berättar inte färdigt, hon ger oss bara ett smakprov,
Gå till Toppen