MOTVIKT. “Vad är vittnesmål? Vad är sanning? Vilken känslopolitik och ideologiproduktion finns i det normativa vittnandet? Marie Hållander är en teoretiskt skarp och kunnig forskare som ställer de obekväma kunskapsfrågorna”. Cecilia Persson recenserar Maria Hållanders avhandling.
Det omöjliga vittnandet. Om vittnesmålets pedagogiska möjligheter av Marie Hållander
Eskaton (2017)
Nu domineras det offentliga samtalet av ”Me Too”, och att samtidigt läsa Marie Hållanders briljanta och nu populariserade avhandling Det omöjliga vittnandet. Om vittnesmålets pedagogiska möjligheter ─ är att likna vid en intellektuell hälsoinvestering. Här finns i princip allt som ”Me Too vittnandets känslopolitik” saknar: teoretiska perspektiv, problematiseringar, källkritik, stringenta frågeställningar och etiska ”konsekvens- och riskanalyser”. Vad är vittnesmål? Vad är sanning? Vilken känslopolitik och ideologiproduktion finns i det normativa vittnandet? Marie Hållander är en teoretiskt skarp och kunnig forskare som ställer de obekväma kunskapsfrågorna, som ställer det konforma vetenskapliga tänkande på ända, och det i sig är ett kvalitativt resultat med hennes seriösa och viktiga undersökning av ”vittnandet”.
Det går att placera henne i den humanistiska och poststrukturalistiska idéströmning som gör upp med kunskapstraditionen som bygger på den exkluderande berättelsen om den homogena människan som förmedlar en mytologisering av ”den andre”. Det är i denna uppgörelse lite förvånande att Emmanuel Levinas karakteristik av ”det ultimata etiska tilltalet” saknas. Hans idé ”ansiktets etik” och vilka etiska möjligheter som ryms i mötet med Den Andre. Den Andre, som han alltid skriver med stort A ─ finns som en outtalad underströmsreferens i boken men inte med i den för övrigt gedigna teoretiska referenslistan. Det är genom att respektera Den Andres annorlundahet men inte genom identifikation ─ identifikationen är också en totalisering enligt Levinas ─ utan att erkännandet av annorlundahet är att förstå sin egen annorlundahet.
Vad är då enkelt beskrivet ett vittne? Ett vittne är någon som berättar om sina erfarenheter. När det kommer till folkmord eller andra vittnesmål om våld och förtryck så är även vittnandet ett moraliskt och etiskt sanningsimperativ som ingår historiesyner, människosyner, politiska synsätt och förklaringar. Ett av de mest tydliga exempel på detta är ”Förintelsevittnesmålen”: ”Om detta må du berätta så att det aldrig sker igen”. Offrens vittnesmål ska förhindra att det upprepas. Vi ska lära av historia. Det synnerligen intressanta och tänkvärda som Maria Hållander reflekterar kring är vilka känslor som vittnesrösterna skapar i oss som lyssnar? Hon är inspirerad och influerad av Sara Ahmeds ”The Cultural Politics of Emotions” vilken framhäver ”känslornas politik”. Det grundläggande syftet med vittnesberättelser är att de ska väcka starka känslor så att de får oss att inta etiska ståndpunkter och dras in i vittnesmålens verklighetsrättegång. Brotten har begåtts av förövare som skall dömas.
Det problematiska med att ifrågasätta vittnesmål som sanna är att det kan leda till en historierelativisering. Förintelseförnekelse är en aspekt av detta. Den postmoderna kritiken av den ”rena erfarenhet” som enkelt vaskas fram ur verkligheten behövs men indirekt kan det postmoderna sanningsifrågasättande utifrån antagandet att erfarenheter förmedlas via språk ─ legitimera relativisering. Vittnen blir diskursiva representationer och i förläggningen kan man då påstå: Har ens Förintelsen ägt rum? Men, vad Marie Hållander med övertygelse visar är att ”känslopolitik” också innehåller stora risker när känslor leder till en ”blind etik” som inte ser faror ─ exempelvis beträffande förnekandet av ”Den Andre” för att upprätthålla maktordningar.
Sanningen har alltid konkurrerande röster och den som skapar starkast känslor i oss behöver inte nödvändigtvis vara de mest sanningsenliga rösterna. De kan vara manipulerande avhumaniserade, odemokratiska, fundamentalistiska och populistiska, om vi inte ställer oss kritiskt granskande till dem. En flyktings berättelse är osann men rasistens berättelse om flyktingen är sann beroende av avsändare och mottagare av ”sanningen”. Vittnen kan ingå som kategorier av ”onda och goda”: banal ondska och banal godhet är den typen av politiserad metafysisk spekulation.
Marie Hållanders förslag på känslovarningsflagga är ”hejdandet”. Att hejda sig inför vittnet samtidigt som vi erkänner vikten av vittnandet. Bokens stora avans är att den övertygande argumenterar för att det finns en pedagogisk repetitiv görlighet i ”hejdandet”, inte minst i undervisningssituationen. En pedagog har den didaktiska möjligheten att oavbrutet problematisera och betrakta och förstå ”vittnet” via olikartade ingångar och kritiska frågeställningar. Det kritiska tänkandet är ett skydd mot emotionernas makt, om man eftersträvar kunskap och tolkningsvariation.
Det här sättet att resonera och reflektera är som sagt en intellektuell hälsoinvestering och en mycket angelägen påminnelse om att känslostyrd politik ofta innebär att när något vinns går också något förlorat. När känslorna härjar bör det finns kritiska röster som hejdar oss. Det är också att agera som ett ansvarstagande subjekt att inse att den enes sanning kan vara en lögn för Den Andre. Det omöjliga vittnandet, som Hållander kallar det för. När ord står mot ord ─ hur ska vi egentligen veta vem som talar mest sant om vi förblindas av våra egna känslor och normer för vad som är rätt och fel?
Det här är på många sätt oumbärliga perspektiv i den bitvis vanvettiga samtid då känslor har fått alldeles för mycket tillåtelse att styra det offentliga samtalet och politiken. Det omöjliga vittnandet. Om vittnesmålets pedagogiska möjligheter är en välgörande motvikt och bromskloss till en tillsynes ohejdbar okritisk och narcissistisk känslopolitik, som nog är att betrakta både som ett hot till det demokratiska samtalet och ett undergrävande och misstänkliggörande av kunskap, sanning och etik.
cecilia.persson@opulens.se
