FEMINISM. “Den är förtvivlat rolig – med betoning på båda orden”, skriver Annelie Bränström-Öhman om Sara Ahmeds Att leva feministiskt.
Stora förändringar kommer inte alltid med buller och bång. Lika ofta smyger de sig in i strumplästen, liksom från bakhåll. Som i T.S. Eliots berömda rader: ”This is the way the world ends/ Not with a bang but a whimper”. Skrällen imploderar i gnäll.
Att göra det ohörda (och oerhörda) hörbart är förvisso en svår balansövning för poesin. Men omöjligt är det inte, som Eliots exempel visar. Teoretiker och forskare har däremot ofta för klumpiga verbala redskap för att locka tystnadens änglar att dansa på nålspetsen.
Sara Ahmed är ett briljant undantag. För någon vecka sedan var hon i Sverige och puffade igång intresset för sin nya bok, Living a Feminist Life (Att leva feministiskt), som Harry Potter-snabbt har översatts till svenska av Maria Åsard för Tankekraft Förlag. Den utmaning Ahmed föresätter sig är att beskriva inte bara hur en feministisk insikt känns utan också hur den låter, när den är sänkt i sorg eller uppskruvad till raseri. Och hon gör det på enklast möjliga vis, med ett enda ord: snap! Som knäppet med fingrarna, som knäcket när något brister och går av. Snap! Bilden, ljudet, känslan sitter i kroppen, i fingrarna, i minnet av platser och rum där något sprack, gick sönder, rann över.
Ekot rullar från flicktiden in i kvinnolivet. Snap! Som när din skolfröken en gång för mycket bad dig sitta mellan de bråkiga pojkarna så att det skulle bli lugnt i klassrummet. Snap! Som den där kafferasten när du plötsligt reser dig upp och bara går medan alla andra skrattar klart åt ännu ett gubbsjukt skämt.
Kort sagt: stunden när det privata blir politiskt, när det inte finns någon väg tillbaka, ingen reträtt in i glömskan. Du har sett det, och du vet att det kommer att förändra ditt liv. Snap! Som den där morgonen när Bella vaknar och har fått nog – och det blir en lång jävla helg, för att travestera Helen Zahavis feministiska romanklassiker. Eller med Ahmeds egna ord: ”Snap: when she can’t take it anymore; when she just can’t take it anymore.”
Undertiteln på boken kunde vara En glädjedödares bekännelser. Den ”feministiska glädjedödaren” är en figur som har rört sig som en gäckande skugga i flera av Ahmeds tidigare böcker. Nu kliver hon in i huvudrollen. Hon är en mrs Dalloway men också varje samtida hemarbetande eller yrkesarbetande kvinna som inte helhjärtat kan fylla ut hustruns lyckoplikt och låta omsorgens guldregn förgylla hem, barn och make.
Hon är Sara Ahmed själv, som inte kan slå sig till ro och vara tacksam över sin privilegierade position som professor vid Goldsmiths University i London, när hon dagligen bevittnar hur sexism och rasism flyter in alla vardagens vrår – och särskilt hur kvinnor, icke-vita, icke-heterosexuella systematiskt trakasseras på alla de subtila vis som akademiker förmår.
Snap! Hon får nog. Hon säger upp sig. Hon tar sin status i fullt bruk och skriver en bok om vad hon sett, hur hon tvingats leva i skuggan av ett självbekräftande och självförälskat patriarkalt system, som bygger in sig i en alltmer invecklad labyrint av repressiv tolerans. Ahmed säger: när du hör om en kvinna eller en icke-vit person som det går riktigt bra för på ett universitet och som plötsligt ”går in i väggen” ska du tro på vad hen säger. Väggarna finns. Det gör ont på riktigt att slå pannan mot dem.
Som tongivande feministisk teoretiker har Ahmed redan en trogen akademisk publik. Med den här boken kommer hon med säkerhet att få ett genombrott också för en större och framförallt yngre feministisk läsekrets. Den är förtvivlat rolig – med betoning på båda orden.
Hennes snilledrag är att skapa ett soundtrack, ett eget beat, till de jublande, plågsamma, rasande ögonblick av insikter som formar just ett feministiskt liv. När hon till slut packar böcker och goda råd i den Feministiska Glädjedödarens Survival Kit ser jag för mig hur hon samtidigt går ”under cover” i rollen som hjältinna i en agentroman. Smart och vig som en Modesty Blaise. Hon springer genom ett tätt buskage i skydd av nattens mörker. En gren knäcks under hennes flyende fötter… Snap! Du vet att hon kommit undan, när du hör henne skratta på sista sidan.
annelie.branstrom-ohman@opulens.se
