Dela:

Bläddra per

De smygnationalistiska verben

SPRÅKLÅDAN. Hej! Jag sitter och putsar av skoltyskan och kom att undra varför det heter starka och svaga verb? Varför inte bara oregelbunda och regelbundna?

Hej Oscar!

HAR DU OCKSÅ EN SPRÅKLIG FUNDERING? STÄLL DIN FRÅGA TILL:

Jag antar att du heter Oscar med tanke på hur ditt mail ser ut, även om det inte var undertecknat.

Först och främst får jag vara lite näsvis och säga att skillnaden mellan starka och svaga verb inte helt går att byta ut mot begreppsparet regelbunda och oregelbunda.

Starka verb är de som byter vokal i stammen i tempusböjning, exempelvis bryta–bröt. Svaga är de som har samma bas, basmorfen på grammatisk terminologi, exempelvis hoppa–hoppade.

Saknar du en bra kultursida till frukost?
Prenumerera gratis!

Fem morgnar i veckan utkommer Dagens Opulens via mail med cirka 5 artiklar


 

Utöver detta räknar man med oregelbunda verb, som mer helt och hållet byter och inte bara är en bas med varierad ändelse, exempelvis gå–gick. Som en utvikning här kan nämnas att det nästan är en regel att barn säger ”gådde” under en fas i sin språkutveckling, då strävan att finna samband och mönster ingår i deras kognitiva utveckling. Det finns alltså sammanfattningsvis tre verbgrupper.

Men jag glider ifrån din fråga. Att det heter just starka och svaga verb kan förklaras av att den tyska språkforskningen och filologin hade sin guldålder under romantiken, och det som var individuellt, särpräglat, djärvt var det som var starkt, medan det som vek sig för en lag och ett mönster var svagt. Det går närmast att läsa in ett slags smygnationalism i denna terminologi.

”Vårt språk viker sig minsann inte för några futtiga regler” kan man se någon perukstock muttra anno 1820.

JESPER NORDSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Jesper Nordström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *