Dela:

Bläddra per

Brännande om sociala orättvisor och rasism i USA

Foto: Beowulff Shehan

POETISK PROSA. ”Resan, som utvecklar sig till en märklig form av roadmovie, går genom den nergågna amerikanska södern, där de många bensinmackarna står i rad efter vägarna men där omgivningen präglas av en nästintill gastkramande ödslighet”, skriver Elisabeth Brännström.

De dödas sång av Jesmyn Ward
Översättning: Joakim Sundström
Forum (2018)

I De dödas sång, skriven av den prisbelönta amerikanska författaren Jesmyn Ward, är de döda ständigt närvarande. Deras röster viskar ödesmättade berättelser i öronen på de levande som i sin tur gör sitt bästa för att överleva i sydstaten Mississippi, en del av USA där den sociala samhällsstrukturen nästan totalt har upphört att fungera och där invånarna ohjälpligt sitter fast i sin fattigdom och lider svårt av konsekvenserna av sin destruktiva och rasistiska historia.

Huvudpersonerna i romanen är den känslige trettonårige pojken Jojo, hans treåriga syster Kayla och hans mamma, den oansvariga och drogberoende Leonie. Leonie som blev gravid med barnens pappa Michael som 17-åring,  är afroamerikan medan Michael är vit och förhållandet mellan dem är ostadigt och märkt av våldsam kärlek och kraftigt missbruk. De lider också av den rasism som Michaels föräldrar utsätter dem för och en händelse från det förflutna jäser under ytan och bidrar till att försvåra den redan spända relationen. Leonies äldre bror, Given, mördades flera år tidigare av Michaels kusin under något som senare betraktades som en ”jaktolycka”. Han återvänder ibland från de döda och visar sig för Leonie, särskilt när hon är hög på metamfetamin, något som hon både njuter och skräms av.

Barnen, som aldrig kunnat lita på sin mamma, bor hos sina fattiga morföräldrar som de älskar men livet på deras lilla gård är inte lätt. Morföräldrarna, Mom och Pop, gör allt de kan för att ge Jojo och Kayla en stabil uppväxt men fattigdomen sliter och det faktum att Moms cancer snart kommer att flytta henne över till den andra sidan gör inte livet enklare. Det blir inte heller bättre när Leonie beslutar sig för att ta barnen med sig för att hämta upp Michael som ska friges från det ökända fängelset Parchment, där även Pop suttit inspärrad i sin ungdom.

Resan, som utvecklar sig till en märklig form av roadmovie, går genom den nergågna amerikanska södern, där de många bensinmackarna står i rad efter vägarna men där omgivningen präglas av en nästintill gastkramande ödslighet. Leonie och Michael gömmer amfetamin under bilgolvet och ägnar sig helt åt varandra medan de ignorerar sina trötta, åksjuka barn. Jojo får dessutom en rutten försmak av hur hans framtid i ett rasistiskt samhälle kommer se ut. Han hotas med pistol av polisen, affärsbiträdet backar ett par steg när går in i en mack för att köpa en smörgås och när han mår som sämst dyker ett spöke upp i bilen. Ritchie, som spöket heter, är tretton år och dog en våldsam död för länge sedan i Parchment där han satt av tid tillsammans med Pop.

De dödas sång är en bok som innehåller många röster. Den mest framträdande, och mest sympatiska är Jojos, den mest slitna är Leonies och den mest pockande är det unga spöket Ritchies, en borttappad pojke som aldrig förstod sammanhanget runt det förräderi som orsakade hans död. Jesmyn Ward skriver på en starkt laddad poetisk prosa och låter skickligt berättelsen pendla mellan det vardagliga och det övernaturliga. Hon skildrar med brännande intensitet en del av USA som är hårt åtgånget av sociala orättvisor och rasism. Huvudpersonerna sitter dessutom fortfarande fast nerkörda i en destruktiv historisk process de inte själva kan bryta och de påminns dagligen om det hopplösa i sin situation. En mycket stark elegi över den amerikanska drömmen.

ELISABETH BRÄNNSTRÖM

 

 

 

 

 

 

 

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS