Dela:

Bläddra per

Berättarglädje i sin renaste form

 

Leo Perutz. Illustration: C Altgård / Opulens.

PIKARESKROMAN. Vår recensent Robert Myhreld har läst pikareskromanen Den svenske ryttaren av Leo Perutz och är entusiastisk. ”Det är sällan jag lika snabbt som här snärjs in i en bok,” skriver han och lovordar den lätta och eleganta språkdräkten.

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS

 

 

Den svenske ryttaren av Leo Perutz
Översättning: Jens Christian Brandt
Nilsson förlag

Berättelsen Den svenske ryttaren av Leo Perutz tar sin början ungefär åtta år innan den svenska krigshären närmast tillintetgörs vid Poltava. Ur ett centraleuropeiskt perspektiv befinner vi oss emellertid inte så långt österut. Det hela utspelar sig istället i mer eller mindre icke-autentiska landområden i Tyskland. Antagligen rör vi oss faktiskt i trakterna kring skärselden, himlen och helvetet — om än aldrig utskrivet. En jordmån så god som någon för en fantastisk berättelse. Och fantastiskt är det.

Den svenske ryttaren är minst lika stämningsfull som Nattetid under bron av samme Leo Perutz. Även den är utgiven av trion på Nilsson förlag. Det är sällan jag lika snabbt som här snärjs in i en bok, men samma sak skedde när jag läste Nattetid under bron. Det handlar om en lätt och elegant språkdräkt och den som inte uppskattar sådant måste vara rätt ensam i sin boksmak.

Jag ser framför mig landskapen och de små byarna och med mina egna öron hör jag garvade bönders visdomar kring hästavel, fårklippning och sådd. Nu vet jag att det vid klippning blir ungefär ett halvt skålpund ull per får. Adelsgods får dela utrymme med mer blygsamma boningar; ädlingar med franska uttryck och manér kontrasteras mot fula och vardagliga ord, lappade byxor och allehanda rovor; fint vin i kristallglas vid väldukade bord varvas med svingade stop med skummande öl på skumma krogar. Det hela ledde faktiskt inte till annat än att jag under läsningen gick runt och ömsom hälsade god dag, ömsom svor för mig själv på egensmidd franska. Det är, som ni förstår, gemytligt så det förslår.

Tjyven, även kallad Snapphanen, har en osviklig förmåga att undvika både galge och dragoners musköter. Grundbulten i berättelsen är att han under besynnerliga omständigheter lyckas byta identitet med den från den sachsiska armén deserterade svenska adelsynglingen Christian von Tornefeld. Han iklär sig dennes kläder, tar hans få ägodelar i besittning och gör framförallt hans livshistoria till sin. Kärleken är drivkraften och i samma veva undkommer han en säker död i en girig biskops (månne är det Den store frestaren själv i egen hög gestalt) ”dödsrike”. Istället är det von Tornefeld som hamnar framför smältugnarna där piskorna sliter och river i ryggskinnet och matransonen är lika knapp som tiden den genomsnittlige arbetaren väntas leva. Biskopen söker de världsliga rikedomarna framför allt, kosta vad det kosta vill. Och en kostnad som inte är ens egen är ju alldeles, alldeles underbar.

Fortsätt

 

Under fortsatt besynnerliga omständigheter blir Tjyven ledare för en liten ansamling personer befriade från fläckfria bakgrunder. De specialiserar sig på att från kyrkor plocka åt sig silver och annat av värde. Tack vare ett arkanum — Gustav II Adolfs vältummade, malätna och mögliga bibel — är de lika odödliga som sorgmyggor och undkommer varje fara. Någon kommer med den inte helt orimliga invändningen att rikedomar kommer de fattiga till gagn bättre än en präst. En relik som ger en bit stadigt sovel, bröd och en bägare öl är inte värt mer än så. Kan en tycka, alltså. Det där med trosbekännelser och syndfritt leverne behöver det inte vara så noga med alla gånger, tänker jag.

Som ni vet är ens förflutna ibland mer efterhängset och klåfingrigt än man kanske önskar. Det är likt ett käril varur både det vi kallar lycka och olycka hämtar kraft. Men är det inte så att det trots allt blir som det blir eftersom det var som det var? Tjyvens historia är enträgen. En figur med det inte lite olycksbådande namnet Skarprättarbaronen har nämligen ett och annat otalt med honom. För övrigt bär Tjyven under berättelsens gång flera namn men aldrig ett eget. Lyckan står honom, trots Skarprättarbaronens ansträngningar, bi. Han infångas inte, hans persona förblir intakt. Han tar över ett gods, vinner kärleken, får en dotter och bedriver en framgångsrik får- och hästavel samt ett jordbruk som ger god avkastning. Han gör alltså kort och gott en klassresa av Guds nåde.

Den unge adelsmannen von Tornefeld må ha varit en desertör, men han var inte mindre rättskaffens än att han var fast besluten om att söka äran på krigsfälten bredvid Karl XII. Och det kan man ju förstå, för vad är vackrare än att dö i en osalig blandning av regn, jord, blod och hästspillning? Bibeln skulle han personligen överlämna till konungen. Några sådana idéer närde inte Tjyven, Den svenske ryttaren, Den namnlöse. Inga sådana idéer över huvud taget.

”Jag tänker inte offra mig för den svenska kungen. Om han har något otalt med den moskovitiske tsaren, så är det hans sak.”

Karl XII drar runt i Europa och ägnar sig åt sin favoritsyssla: krig. Det är goda tider för godsen då både ”kungen av Sverige och moskoviternas tsar ständigt behöver nya kanoner, i alla storlekar, och likaså muskötpipor, kyrasser och pallasch-klingor”. I krig betalar de allra flesta med sina liv eller sin egendom, men några få skor sig som bekant på dessas misär. Kanske inte så underligt att Bofors grundades för järntillverkning redan vid mitten av 1600-talet.

Men det är något som tär på Den svenske ryttaren. Är det lögnen eller snarare sanningen? Från alla tänkbara och otänkbara håll lurar faror som kan slå hål på chimären. Eller hans skalle. Tanken att förlora allt, främst sin familj, smärtar. Han får mörka tankar, drömmar och känslor.

”Han såg sig själv till häst i den blåa svenska rocken… Kanoner dundrade… Så träffades han själv av en muskötkula och med en outsäglig lyckokänsla gled han ur sadeln.”

Som jag har förstått det har historiker genom noggranna studier av konungens kranium med all önskvärd säkerhet fastslagit att även Karl XII dog leende. Samma kung som genom sina ”pojkstreck” till sist ”ruinerade landets finanser”. Nå, om de bara visste vilken trogen härskara som fortfarande hyllar honom. En förebild för vilken statsman som helst, faktiskt.

Jens Christian Brandt har bidragit med en fenomenal nyöversättning och det vore att göra sig själv en otjänst att hoppa över det lysande efterordet. Och jag tror inte vi gapar efter för mycket om vi hoppas på fler översättningar och utgivningar av Perutz’ verk. Läs allt ni kommer över från salig Perutz — där har vi berättarglädje i sin allra renaste form. Jag är nämligen osäker på om det kan bli särskilt mycket trevligare att läsa än så här.

ROBERT MYHRELD

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS