Dela:

Bläddra per

Bejaka barnet inom dig

IDEOLOGI. ”Vi vill leka, vi vill ha frihet, vi vill slippa nödtvånget, vi vill inte köpslå om brödsmulor i gigekonomin”, skriver Amra Bajric. 

Som många andra förslösar jag mestadels av min tid på jobbet. Det är deprimerande, men det är något man lär sig leva med. Mitt jobb är inte så förskräckligt trots allt, och om jag har tur så gör jag en samhällsnytta. Jag jobbar ju på folkbibliotek, en ärevördig institution. Det område som jag jobbar och bor i klassificerades nyss av polisen som ett ”särskilt utsatt område” – så sociala insatser är i skriande behov. Vi har många barn på biblioteket. De sitter som små ljus när vi läser sagor för dem, och de suckar av förtjusning när de får låna hem sina första böcker över sommaren. De ställer också, sitt barnasinne trogna, många naiva frågor. ”Har du läst alla böcker här?”, ”Nej lille vän det har jag inte tid med” ”Bor du här?”, ”Nej jag jobbar här”, ”Varför jobbar du här?”. Barn är immuna mot ideologi, och känner alltid av ett inlärt dogmatiskt svar; de vilar inte tills de nått roten av samhällsordningen. Deras frågor är radikala.

Jag vet inte hur många gånger ideologierna har dödförklarats, men det känns som att vi håller begravningsceremonin några gånger varje decennium. Mänskligheten har växt upp, barndomens tid av romantiska löften är förbi; nu är vi alla vuxna ansvarsfulla liberala marknadsdemokrater. Först tillväxt, sen lite rättigheter så länge börserna tickar uppåt. Men inom oss alla finns ett missnöjt barn, vars frågor inte stillas av experterna. Men varför? Varför måste vi jobba mer än förut? Varför finns det inte pengar till att leka och ha fritid? Vad spelar det för roll vad BNP säger? Vem är BNP och varför lyssnar vi så mycket på honom?

Som vänster gäller det att inte kväva barnet – vi har ju faktiskt svaret på barnsliga frågor. ”Varför går pappa till en stor byggnad och sitter vid en stor mojäng i åtta timmar och sover när han kommer hem?”. Därför att han måste producera mervärde för kapitalismen. Så behöver det inte vara, lilla vän, det kan vi ändra på du och jag. Det är fyllt med faror men vi kan om vi vill, det är värt att försöka.

Vår tidsålder är en där världskapitalismen – det nyliberala världsherraväldet – upphöjts till förmyndarskap, en gigantisk patriark som härskar över en drös barn som inte vet sitt eget bästa. Silkeshandsken har slitits av, globaliseringen har inte varit en jämn inkomstfördelare till allas gagn, så nu ska järnhanden fram. Timbro vill inskränka demokratin i en nyutgiven bok, eftersom vi inte har vett nog att rösta in marknaden som tyrann år efter år. Lilla vän, du vet väl att du inte kan ha högre lön än 30 kr i timmen? Andra människor har högre marginalproduktivitet än du, och då får de bo större och finare. Försök inte ens drömma om inkomstutjämning, var inte barnslig nu, väx upp och ta ansvar.

Ideologins död är precis det motsatta – det är ideologins absoluta seger på politikens bekostnad. Så varför inte bejaka barnet inom sig? Om anklagelsen från marknadspatriarken är att vi inte får drömma barnsliga drömmar så borde vårt svar vara att infria drömmen, att göra uppror som en trotsig unge. Vi vill leka, vi vill ha frihet, vi vill slippa nödtvånget, vi vill inte köpslå om brödsmulor i gigekonomin. Det är dags att regrediera, att återgå till barnstadiet. Lyssna på barnets fråga, ”varför?”. Vilket samhälle vill vi ha egentligen? Det är utgångspunkten, och vi kan ändra på allt det andra.

”Varför jobbar du här?” frågar barnet på biblioteket mig, och jag har inget svar.

AMRA BAJRIC