PRISBELÖNT. Sarah Perrys roman Ormen i Essex står helt på egen grund och kan mycket väl bli en brittisk klassiker, menar Elisabeth Brännström.
Ormen i Essex av Sarah Perry
Albert Bonniers förlag 2018
Översättning Eva Johansson
När vi kommer in i Sarah Perrys flerfaldigt prisbelönta roman Ormen i Essex år 1893 har den relativt unga och välbärgade änkan, Cora Seabourne, just förlorat sin man, den eminente parlamentsledamoten Michael. Märkligt oberörd tar hon sig igenom begravningen, svartklädd och allvarlig, men utan att uttrycka någon verklig sorg. Hela tiden fingrar hon på ett ärr som skymtar precis under ena nyckelbenet. Hon har valt att inte sminka över den skada som maken avsiktligt åsamkat henne med hjälp av glödhett stearin och en skarp klackring.
Väl fri från den våldsamme, iskalle Michael Seabourne och i hemlighet överlycklig över hans död och pengarna hon fått ärva lämnar Cora London bakom sig för att tillbringa våren i Essex tillsammans med sin autistiske son Francis, som har en intensiv samlarmani, och sin socialistiska väninna Martha. Cora har slängt korsetten och stoppat undan alla sina dyra obekväma kläder i sin Londongarderob och i stället klätt sig i det hon känner sig mest bekväm i: en gammal herrock, en missklädsam hatt och ett par kraftiga kängor. Hon ska leva som hon alltid har velat leva. Hon ska utforska naturen – särskilt intresserad är hon av gamla fossiler och delar av djurskelett – och lära sig allt om Darwins omdiskuterade evolutionsteori.
I Essex döljer sig mycket som den okonventionella, modernt sinnade Cora inte väntat sig. Ett gammalt monster, en sjöorm, förmodas ha dykt upp igen. Traktens befolkning är vidskeplig och låter sig skrämmas av situationen. Prästen i byn, den attraktive William Ransome, har liksom Cora själv en helt annan bild av det som händer. Han och Cora dras ohjälpligt till varandra under sina diskussioner om monstret, religionen och Darwins lära.
Ormen i Essex är en roman man stiger rakt in i. Dåtidens London uppenbarar sig lika skarpt som om det vore nutid med sin tunnelbana, sina regnvåta gator, sina fina salonger och sin slum. Essex blommar och doftar av en underbar brittisk vår och sommar, där alla träd och växter beskrivs med en intensiv detaljrikedom. Ormen vilar under ytan som ett mörkt och hotfullt väsen i allt det ljusa och det gör också William Ransomes vackra fru Stellas tuberkulos och den lille fule men geniale läkaren Luke Garnetts obesvarade kärlek till Cora, som ser honom som en vän men inget annat. Det är omöjligt att värja sig mot Sarah Perrys fantastiskt starka djupt detaljerade prosa. Läsaren är från början till slut så intensivt innesluten i den viktorianska tiden att det är svårt att återvända till verkligheten när man lagt ifrån sig romanen.
Romanens kärleks- och vänskapsband känns uppfriskande moderna. Här finns inga våp, utan starka, moderna, kvinnliga huvudfigurer, från Cora själv och hennes marxistiska väninna Martha till William Ransomes änglalika men intelligenta fru och skarpsinniga dotter Joanna. Sarah Perry får den viktorianska tiden att framstå som den moderna och progressiva tid som den på många sätt var, trots all gammal vidskeplig spindelväv som behövde rensas bort ur vrårna.
I Storbritannien har boken jämförts både med nutidens Hilary Mantel och 1800-talets Charles Dickens och Bram Stoker. Jag skulle också vilja tillägga E. M. Forsters Ett rum med utsikt och H. E. Bates Lydia och kärleken.Inga dåliga förebilder, men Ormen i Essex står helt på egen grund och kan mycket väl bli en brittisk klassiker. En riktigt bra roman som ger ett nytt, friskt perspektiv på den viktorianska eran.
elisabeth.brannstrom@opulens.se
