En avancerad debut

Litteratur.
Foto: Nille Leander

ARTIFICIELL INTELLIGENS.  Carolina Thelin recenserar Ina Rosvalls debut Harungen.

Harungen av Ina Rosvall
Albert Bonniers Förlag (2018)

Det här är en tunn roman om ett tungt ämne – eller i alla fall ett riktigt komplicerat sådant. Debutanten Ina Rosvall väjer inte för att djupdyka ner i det mänskliga psyket och inte heller för att utforska de andra djurens psyke.

Som verksam psykolog kan hennes ämnesval tyckas naturligt, men det här är ingenting hämtat från en vanlig dag på jobbet. Trots de realistiska vardagssituationerna och miljöbeskrivningarna från Malmö med omnejd (Rosvall är född, uppvuxen och bosatt i Malmö) är det ett slags science fiction-samtid som skildras, där tankarna kring artificiell intelligens står i fokus.

Harungens handling tar sin början i en gråtrist vinter. Sedan nitton år tillbaka är jag själv bosatt i Malmö och mitt läsande sammanföll till stor del med bokens årstid. Det kunde varit jag som satt i januarimörkret på morgonbussen och stirrade ut i den av regn konturlösa skånska slätten.

Romanjaget, en (lyckligt) gift tvåbarnsmamma med allt vad det innebär – fredagsmys, stress, hämtning och lämning, kroppar som möts och skiljs – arbetar på ett laboratorium utanför Malmö där det pågår experiment på djur. Forskarna undersöker djurens medvetanden genom att fästa elektroder runt deras huvuden. Hjärnaktiviteterna samlas i en vattenfylld behållare som kallas mima och där tar djurens nervbanor och reaktioner form som ett okroppsligt varande. Miman växer och förändras ju fler upplevelser den lagrar.

I Harry Martinssons rymdepos Aniara är det den allvetande maskinen Mima som lagrar människornas minnen och historia. Mimans skötare, Mimaroben, är eposets berättare. I Harungen hittar berättaren en övergiven harunge i ett buskage som hon tar med sig till laboratoriet. Hennes engagemang i den lilla haren påverkar hennes förhållande till miman. Hon blir alltmer uppslukad, vilket till slut leder till att hon fäster elektroderna på sitt eget huvud.

“Varje steg går långsamt, bär sin egen tvekan tills tvekan plötsligt blivit för lätt för att hejda rörelserna. Jag låser dörren. Stänger av telefonen. Ser till att timern fungerar, bara två minuter. Harungen har fått tio. Elektroderna mot min skalp. Till slut blir det som att hoppa. Man håller andan och förstår inte hur man gör det.”

Det här låter som ett ganska otäckt framtidsscenario. Maskinens makt över oss arma människor. “Ty ofta kan den värld som Mima visar slå ut den värld vi minns och som vi lämnat”, skrev Martinsson 1956. Inte känns Martinssons dystopiska epos så avlägset vår virtuella verklighet i dag? Harungens Mima uppfattar jag inte heller som en teoretisk omöjlighet. Men skrämmande? Nej, faktiskt inte. Det är snarare intressant att dyka ner i den värld av färger, tankar, ljus och ljud som är vårt medvetande. Forskarna behandlar försöksdjuren väl och arbetskollegorna är trevliga. Här finns inga maktgalna och skrupellösa chefer och romanjaget älskar sitt jobb liksom hon älskar sin familj. Hon får dock svårare att kombinera de två rollerna när fascinationen för miman växer och … tar över?

Det är välskrivet och kunnigt. Språket närmar sig dikten genom sin avskalade form. En avancerad debut. Men kanske är det bristen på dramatik som gör att jag inte drabbas. Ett slags analytisk distans genomsyrar berättelsen och spiller över på läsaren.

CAROLINA THELIN
carolina.thelin@opulens.se

Det senaste från Litteratur

0 0kr