Dela:

Bläddra per

Det groteska och det gotiska är alltid närvarande hos Kandre

GOTISKT. ”Kandres litteraturgärning är alldeles säregen. Som om hon skrev från en plats där ingen varit, men som alla kan känna igen; ett arkaiskt egendomligt land där det brutalt vackra ryms med det groteskt fula och där människans dunklaste skikt karvas fram”, skriver Helena Lie.

Pesthuset och andra pjäser av Mare Kandre
Ellerströms (2017)
Efterord: Charlott Neuhauser

Den svenska författaren Mare Kandre, född 1962 och bortgången 2005, kommer för alltid ha en särskild gnistrande plats i mitt hjärta. Kandres litteraturgärning är nämligen alldeles säregen. Som om hon skrev från en plats där ingen varit, men som alla kan känna igen; ett arkaiskt egendomligt land där det brutalt vackra ryms med det groteskt fula och där människans dunklaste skikt karvas fram. Ingen bok är den andra lik och att försöka värja sig är ingen idé. Det går inte. Man får bara finna sig. Kapitulera och omfamna mörker som ljus, gott som ont. Det klibbiga, konstiga barnet i Bübins unge (1987), den märkliga Doré och modersmaskinen i Bestiarium (1999) eller det deklamerande besynnerliga kaoset i Deliria (1992), den alternativa skapelseberättelsen i Djävulen och Gud (1994) eller den omåttligt roande Freud-pastischen i Quinnan och Dr Dreuf (1994).

Kandre debuterade 1984 endast 22 år gammal med prosaboken I ett annat land (Albert Bonniers), och fick snabbt epitetet litterärt underbarn. Under sin livstid hann hon ge ut ytterligare tio böcker i blandad form: prosa, prosalyrik, romaner och novellsamlingar. Genom Pesthuset och andra pjäser introduceras nu Kandres dramatik för första gången i bokform och samlingen är ytterligare en dimension av hennes gotiskt präglade, suggererande berättarvärldar. Pesthuset och andra pjäser består av fem dramatiska verk varav två uppförts eller publicerats tidigare. Vissa av texterna hann aldrig bli klara, men likväl håller de flesta ihop.

Den första, Fyra röster, utspelar sig under en septembernatt 1848 i syskonen Brontës liv i Haworth, Yorkshire. Emily Brontë sitter och väntar på sin bror Bramwell som är ute och super. Hon försöker skriva under tiden, men störs hela tiden av just väntan. Dramat cirkulerar kring den enhet som syskonen utgör, men som också är under uppluckring. Det är mycket dialog och många scenanvisningar, ibland mer prosa än dramatik – pjäsen hann förmodligen inte bli klar.

I verket Vilse kretsar dramat kring två prepubertala flickor i en skogsglänta. De är insugna i den symbios som mycket nära vänskap kan innebära, pakten som skydd mot den hotande yttervärlden, men som de förr eller senare måste bryta eftersom de snart ska lämna barndomen för alltid. Dialogen är avskalad, nätt. Jag tänker på en film av Andrej Tarkovskij när jag läser den, det är någonting med ljuset i skogen jag ser framför mig. I den roande pjäsen Poeten och kritikern, som 1991 publicerades i tidskriften 90-tal (numera tidskriften 10-tal), pågår en maktkamp mellan en poet och en kritiker: de bor ihop och bråkar oavbrutet om vem som har rätt, vem som borde ändra attityd, sitt skrivande, sitt konstnärliga arbete, men de står i beroende till varandra.

Som alltid hos Kandre är språket oerhört mättat och Poeten och kritikern är även komiskt underhållande. Kritikern namedroppar namn som Lars Norén och Stig Larsson, poeten suckar i tristess, de kastar ur sig förolämpningar till höger och vänster och håller på. Men i grunden rör verket vid en djup existentiell förtvivlan och dödsångest som blottas allt eftersom.

I Pesthuset och Tre veckor på jorden är anslaget betydligt mörkare än i de föregående pjäserna: Dystopiska Pesthuset handlar om två män, A och B, som är satta i karantän i ett hus i tjugo dagar. Pesten härjar utanför, kanske är de smittade. De har nu bara varandra. Här gräver sig Kandre snabbt in i de mörkaste vrår av humanpsykologi när det kommer fram att båda två i berått mod dödat vars ett barn. Att skriva om det makabra och naturvidriga, peta i den becksvarta ondska som slumrar i var människa och som vid tillfälle kan släppas ut – det kan bara Mare Kandre göra. A:s betraktelse över Berlinmurens fall blir en allegori också över individens möjliga fall:

A: För när muren föll den där kvällen och man satt där och lite förstrött såg på teve hur folk hackade sönder den med spadar och yxor, helt galna, exalterade, vansinniga, gjorde stora hål i den och äntligen kravlade sig ut och kastade sig i varandras armar och skålade i champagne var fan de nu fått den ifrån och länder befriades hit och dit, fram och tillbaka, och små vidriga diktatorer sköts och dumpades tillsammans med sina likaledes summariskt avrättade fruar i de mörka gränderna, den där kvällen, ja, då satt jag där och tänkte: ja men om förändringen kan gå så snabbt åt det hållet kan det ju lika gärna gå precis lika snabbt åt andra hållet också.

Det Kandre också gör, oavsett karaktärernas handlingar, är att ge dem ett mänskligt ansikte. Hon borrar sig ner i skikten, lyfter på lager efter lager i deras resonemang, handlingar och konsekvenser. Det sista laddade verket Tre veckor på jorden utspelar sig i en källare medan ett krig pågår. Syret är knappt, ingen vet hur länge de måste vara där, alla är rädda för att fienden ska hitta dem. En kvinna sitter med ett spädbarn i famnen. Det skriker av och till, de andra blir allt mer irriterade. Plötsligt hör de något ovanför. Fotsteg. Knackningar. Stegen kommer närmre och det går inte att få tyst på barnet. Modern försöker trösta och vyssja, paniken stiger i rummet. Till slut sliter någon barnet ur famnen på modern och håller för dess mun och näsa med en näsduk, för att få tyst på det. De får inte bli upptäckta, kosta vad det kosta vill. ”Det är ju bara ett spädbarn”, säger en. Till slut visar det sig att knackningarna är en pojke som ska lämna bröd och vatten. Lättnaden sprider sig, folk tar för sig, andas ut, skrattar. Alla utom modern som fått tillbaka sitt barn och nu håller det i sin famn, livlöst.

Det groteska är alltid närvarande hos Kandre, liksom det gotiska. Det är som om hon inte tillhörde den moderna världen utan en annan för mycket längesedan. En värld där myter och skräckromantik var en del av det allmänna tänkandet. Som dramatiker fungerar hon utmärkt, men eventuellt bör en regissör bortse från vissa scenanvisningar och direktiv. Det skulle bli för styrt annars. Hon har jämförts med Dostojevskij, och litteraturforskaren Mattias Fyhr (som i sin avhandling skrev om bland annat Kandre) gav 2013 ut den underbart rörande boken Skitigt vackert mörker på Ellerströms förlag. Boken handlar om Fyhrs och Kandres vänskap, där Fyhr via mail, inspelade samtal och tidsdokument försöker ge en så riktig bild av henne som möjligt.

I efterordet till Pesthuset och andra pjäser skriver Charlott Neuhauser: ”Seendet vänder sig både utåt och inåt: hon skildrar en omvärld i krig och där naturkatastrofer härjar. Men det viktigaste är blicken inåt, mot de inre drifterna och krafterna.”

Exakt så är det. Och jag tänker att Mare Kandre hjälper oss med vår egen blick, gör sikten lite klarare inåt, och att vi behöver henne.

HELENA LIE

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Helena Lie

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS