Dela:

Bläddra per

Kampen mellan viljestyrka och mat

Roxane Gay. Foto: Jay Grabiec

FETMA. I nyöversatta Hunger berättar Roxane Gay om varför hon har blivit eller gjort sig stor. Helena Lie läser en saklig och sorglig bok. 

Hunger av Roxane Gay
Albert Bonniers förlag
Översättning: Emö Malmberg

Den amerikanska författaren Roxane Gay, tillika feminist och aktivist, introducerades på svenska 2015 med den hyllade essäsamlingen Bad feminist (Albert Bonniers förlag). Gay undervisar i kreativt skrivande och publicerar regelbundet texter i The New York Times. Boken Bad feminist handlade om problem som uppstår när man kallar sig feminist, men inte kan eller ens vill vara på det särskilda sätt som förväntas av en. (Gay bör dock inte förväxlas med Jessa Crispin och hennes Därför är jag inte feminist, som Daidalos förlag släppte förra året.)

Jag vet precis vad Gay syftar på: jag har själv suttit på aktivistmöte och försvarat min lust att ha nagellack och samtidigt kalla mig feminist, för precis som i andra falanger och rörelser är feminismen fylld av en mängd individer med olika åsikter. Nu är detta femton år sedan och den feministiska rörelsen har expanderat otroligt åt olika håll sedan dess, så jag lämnar det därhän. Men även om diskussionen hade sin upprinnelse i patriarkala strukturer och hur vi omedvetet styrs av dessa, säger händelsen något om givna parametrar som folk bör hålla sig till för att uppfattas som ”goda” i ett visst sammanhang.

Saknar du en bra kultursida till frukost?
Prenumerera gratis!

Fem morgnar i veckan utkommer Dagens Opulens via mail med cirka 5 artiklar


Genom att prenumerera godkänner du Opulens integritetspolicy.

 

Gays senaste bok, Hunger, utkom under våren på svenska och är ett slags memoar med undertiteln Historien om (min) kropp, som mycket riktigt behandlar Gays kropp. Gay lider av fetma och har därmed den minst accepterade kroppstypen i vår tid. Dagligen lider hon av att ha en kropp som omvärlden tycker är fel. Hon är för stor för tunnelbanan, för tung för vågen, för lång, för ljudlig, hon syns för mycket, hon svänger med armarna för yvigt, hon behöver extra utrymme överallt hela tiden och världen är inte snäll mot överviktiga. Allt i samhället är gjort för smala eller mellanstora kroppar. Så Gay bantar, tränar, äter nyttigt och håller på, men det slutar alltid med att hon går upp ännu mer i vikt.

I Hunger berättar Gay för första gången om varför hon har blivit eller gjort sig så pass stor – och det är minst sagt sorglig läsning. Gay växte upp i en mycket kärleksfull medelklassfamilj med föräldrar av haitiskt ursprung. Hon var lång och smal, duktig i skolan och snäll hemma. Mat och kropp var aldrig ett problem för henne tills hon var tolv år och blev gruppvåldtagen i ett öde hus i en skog av en pojke och dennes ölstinkande kamrater. Pojken och Gay hade sedan tidigare något slags relation. Hon kände således förövaren, och eftersom hon var katolskt uppfostrad klandrade hon sig själv för det som hänt och berättade inte om det för någon. I stället började hon äta i syfte att bygga ett ointagligt fort dit inga män skulle kunna ta sig, men också i ett försök att stilla en bottenlös smärta.

”Jag svalde mina hemligheter och fick min kropp att expandera och explodera. Jag hittade ett sätt att gömma mig inför allas åsyn, att göda en omättlig hunger – hungern efter att slippa smärta. Jag gjorde mig större. Jag gjorde mig säkrare. Jag skapade en gräns mellan mig och alla andra, alla som försökte närma sig mig.”

För föräldrarna blev Gays ökande vikt ett problem som i all välvilja måste lösas, men effekten blev den motsatta. I boken går Gay igenom dagliga situationer vilka en person som lider av fetma ställs inför. Blickar, ord, olustiga situationer, stolar hon inte kommer ner i eller ur om hon väl satt sig. Ibland går de sönder. Att försöka hitta kläder är ett helvete och att äta mat offentligt väcker anstöt. En gravt överviktig person som sitter och njuter av mat är en överträdelse. Vidare berättar Gay om olika faser i livet då problemet med vikten och kroppen och bantningen ständigt är närvarande. Vissa skadebeteenden beskrivs, exempelvis otaliga kärleksrelationer med både män och kvinnor där hon far illa. Hennes kropp är en ”infektionshärd” som inte är värd någonting, varje dag är en krigsskådeplats i kampen mellan viljestyrka (bantning) och mat (skydd). Varje dag tvingas hon i spegeln se vad hon ställt till med. Så fort hon lyckas gå ner i vikt känner hon sig skyddslös igen. Samtidigt vill hon inte lida av fetma.

Gay håller igen på alltför närgångna detaljer. Hon skriver att hon inte kan utsätta sina föräldrar för den värsta informationen, även om hon skulle vilja berätta för oss andra. Faktiskt är hela boken, bortsett från memoar och aktivistbok, ett ode till dem. Hon skriver varmt om föräldrarna, för hur det än är, hur mycket de än försökt hjälpa henne med vikten och sett den som ett problem som måste lösas, har de älskat henne villkorslöst.

Gays språkvärld är både poetisk och ledig på samma gång, hon fiskar inte efter sympatier (den hon möjligen försöker blidka är sig själv), utan redogör för hur livet ser ut för en överviktig, vad det gör med självkänslan att ständigt påminnas om hur fel man är, att det inte finns plats för en. Som om en stor kropp inte kunde känna smärta eller begär, eller som i Gays fall ens uppfattas som kvinnlig. ”Min tjocka kropp får folk att bortse från mitt kön. Jag är en kvinna, men folk ser mig inte som kvinna. Jag blir ofta misstagen för en man. Jag blir kallad ‘sir’ för folk ser bara min massiva kropp och struntar i mitt ansikte, mitt stylade hår, min stora byst och andra kurvor. Det stör mig att mitt kön blir utraderat, att vara osynlig inför allas blickar. Jag är en kvinna. Jag må vara stor, men jag är en kvinna.”

Gay placerar sig i samma tradition som den amerikanska poeten och essäisten Melissa Broder, med skillnaden att Broder i So sad today (Daidalos 2017) skriver om sin ångest, medan Gay skriver om sin fetma. Det är litteratur som gör ont i all sin avklädda, uppriktiga saklighet och som det inte är lönt att värja sig emot. Men det finns också ljus och hopp hos båda. Gay skriver i efterordet att Hunger är det svåraste hon någonsin skrivit. Men också det mest nödvändiga. Jag betvivlar det inte en sekund.

HELENA LIE

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Helena Lie

 

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS