Dela:

Bläddra per

Litteratur som inte sticks eller bits

ÖVERKLASSKILDRINGAR. Atlantis har gett ut två böcker vars formgivning antyder att det hänger ihop: Madame de Sévignés brev och Lorenza Foschinis Prousts överrock. De är lite porrigt smutslila, men de innehåller på sin höjd pikanterier som får en vilja dra sig i en vaxad mustasch och kuckla lite.

Madame de Sévignés brev
Urval och översättning: Arne Mellberg
Atlantis bokförlag
Prousts överrock av Lorenza Foschini
Översättning: Ida Andersson
Atlantis bokförlag

Sévigné var överklasskvinnan som hade en närmast unik position i det franska sirligt eleganta 1600-talet och detta även ekonomiskt, då det var henne som äktenskapsförordet gynnade.

Hennes associativt slingrande brevskrivarstil ger en inblick i ”vardagen”hos den franska överklassen i periferin av Versailles. Hennes sätt att skriva närmast dikterade till slut hennes sätt att tala, ett pretentiöst överdekorerat språk som Molière gjorde satir av. Brevet som något absolut privat var en långt senare tanke i den tyska och engelska romantiken, och den idén ligger väl kvar i den oskrivna regeln att man inte läser andras vykort eller dagböcker hur som helst.

På 1600-talet skrevs breven med baktanken att de muntligen skulle föras vidare som lättsam underhållning i talad form, men Sévigné tillför det unika att hon är sin tids ”alternativa medium” som skriver referat av avrättningar, domstolsförhandlingar och det som i någon mån faktiskt sker utanför salongerna och slotten.

Saknar du en bra kultursida till frukost?
Prenumerera gratis!

Fem morgnar i veckan utkommer Dagens Opulens via mail med cirka 5 artiklar


Genom att prenumerera godkänner du Opulens integritetspolicy.

 

Det är rent ut sagt enormt påfrestande överklassfjanterier i mångt och mycket, nästan som om man bevittnar den tidens Seinfeld. Ingen fis på tvären är för liten för att vrida och vända på. Jag vågar lova att det är närmast hälsovådligt att sträckläsa detta, på samma sätt som en buffé med bara ytterst raffinerat kallskuret och delikatesser får en att till slut längta efter korv med mos som något slags jordkontakt.

Litteraturvetenskapligt och historiskt är det däremot omistligt. Sévigné lyckas rida på fördomen om kvinnors psyke och ta udden av sina beska träffande iakttagelser genom att framhålla att hon ”bara” är kvinna, som när hon inleder ett av de mer drabbande breven med att skriva ”här kommer en ryslig mängd babbel”.

Utbroderande och skimrande överklasskildringar är ju också etiketten som Marcel Proust sorterar under. Lorenza Foschinis Prousts överrock är en roande bagatell om hur parfymören och en av världens främsta samlare av sällsynta böcker och författarmemorabilia, Jacques Guerin, äntligen blir den som får tag i den sunkiga rock i vilken Proust låg nerbäddad i sitt isolerade rum när han skrev På spaning efter den tid som flytt.

Inte heller detta är något som sticks eller bits, men om man läser boken för vad den är – roande litteraturhistoria – ger den en inblick i den värld som Proust själv skildrade: den hudlösa njutningsinriktade franska överklassen. Hur det blev så här kan man spekulera i, men min högst lekmannamässiga förklaring är att Frankrike var och är en av Europas mest centralistiska nationer. Det är som om solkungens strålar fortfarande når in i de miljöer som skildras i dessa två roande böcker.

Se dock till att läsa dem innan försommaren är över, för frågan är om de håller utan lojt solsken och syrendoft.

JESPER NORDSTRÖM

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS