Berättelser om avvikelser

Litteratur.

TRE BÖCKER. Han Kang, David Nyman och Daphne du Maurier.

Vegetarianen av Han Kang
Natur Kultur Allmänlitteratur (2017)
Översättning: Eva Johansson

Det börjar ganska galghumoristiskt med den inskränkta Herr Cheong. Han beskriver sitt äktenskap med Yeong-hye som trist men stabilt. Hennes inbundenhet och kantighet gör henne i hans ögon föga tilldragande och han skäms inför sina affärsbekanta eftersom hon vägrar bära bh. Men eftersom Yeong-hye är en trogen hustru och bra i köket rullar äktenskapet på. Ända tills Herr Cheong en natt upptäcker henne i full färd med att slänga allt kött och alla mjölkprodukter i svarta sopsäckar.

Allt ställs på ända när Yeong-hye blir vegan och alla förfasar sig – det är som om hon inte längre är människa. Och det är inte så att Yeong-hye verkar må bra av sin nya livsföring. Förutom den oförstående omgivningen brottas hon av mardrömmar om våld, kött och blod, går mer och mer in i sig själv och äter allt mindre. Hon tvångsintas på mentalsjukhus och till sist är det bara storasyster In-hye som ställer upp. Berättelsens farsartade inledning förvandlas till en obehaglig psykologisk studie i förakt för det avvikande.

I boken får tre röster med olika infallsvinklar höras: Herr Cheongs dumdryga, In-hyes empatiska och hennes mans besatta och alla kretsar kring Yeong-hye. Där en röst tar över fortsätter handlingen framåt. Det ger berättelsen ett djup och en bredd som behövs; annars skulle nog karaktärerna fastna i det stereotypa. Att läsa Vegetarianen är som att resa tillbaka till ett klichéartat svenskt 50-tal med patriarkala, trångsynta strukturer. Och för att ställa sig utanför den normen krävs det stort mod eller fullkomlig galenskap.

Under läsningen kom jag att tänka på den självbiografiska Gul utanpå av Patrik Lundberg. Han åker till Sydkorea, dels som utbytesstudent och dels för att söka sina rötter, och ställs inför en rad kulturkrockar. När han på campus ber om vegetarisk mat säger sekreteraren att de tyvärr inte kan erbjuda “någon specialkost”. Vegetarianen utkom redan 1997 i Sydkorea och då var marknaden för vegprodukter i Sverige inte heller särskilt stor. Men om man ska tro Lundberg har Sydkorea fortfarande mycket att lära på den fronten.

Han Kang är en flerfaldigt prisbelönt författare. På svenska finns också hennes roman Levande och döda (2016).

Nerverna: Berättelsen om en familj av David Nyman
Wahlström & Widstrand (2017)

“Sankta Annas hopital, 25 april

Käraste Ivar.
Tänk att jag har blivit så dålig att skriva, det är alldeles omöjligt, det blir ingenting. Tänk du jag tror inte att

Många kramar
Ida”

David Nymans debutroman bygger på brev som farmodern skrev till farfadern från mentalsjukhuset där hon var inlagd, från tidigt 40-tal till sin död 1965, och från hennes sjukhusjournaler. Det är en berättelse om en familj – Ivar, Ida och sonen Harry – som faller sönder i en tid när de “de abnorma” låstes in av folkhemsbyggare.

Nerverna har många likheter med När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall. Båda romanerna har en självbiografisk botten. Båda handlar om klass. I Thorvalls bok skildras klassresan: Skogshuggardottern blir förtjust i den skönsjungande prästsonen som börjar uppvakta henne. Hans föräldrar driver på och snart är de äkta makar. I Nymans bok är alltigenom en arbetarklasskildring. Men de handlar framförallt om skambelagd psykisk ohälsa – nerverna, sinnessjukdomen, galenskapen. Hur släkten förtiger sanningen om sina barn för att dem bortgifta. Och där står de ingifta, indragna i något som blir deras livslånga och bittra öde.

De är bipolära och de blir hjärtlösa i sitt maniska tillstånd. Som när Ida är hemma på permission och cyklar till havet med Harry för att han ska simträna. När det låser sig för honom trycker hon ner hans huvud under vattnet. “Jag antar att du var rädd för henne” säger Ivar långt senare till sin son när de två äntligen öppnar sig för varandra. “Alltid” svarar Harry. Visst är Ida en mor som gör sitt bästa när hon kan, visst är hon ett offer för dåtidens vårdapparat och visst lider jag av att läsa om hur hon slutligen går under av alla mediciner som sliter sönder hennes kropp. Men det är de närstående jag fattar sympati för.

Och jag gillar inte att så förbehållslöst ställa mig på deras sida. Inte bara för att det känns omoraliskt att föredra den friske framför den sjuke. I När man skjuter arbetare reflekterade jag överhuvudtaget inte över varför jag tog parti för skogshuggardottern Hilma. Hon är offret och de bipoläre prästsonen våldför sig på henne. Men här är det en kvinna som förvandlas till något monsterlikt. Är det därför jag tvekar? Stark och kraftigt byggd är hon. Inte den blodfattiga och sköra kvinnotypen direkt, som det är lätt att tycka synd om. Om Ida hade varit sådan, hade jag då reagerat annorlunda?

Nerverna har fått många hyllningar och jag kan inget annat än att stämma in. Det är en orädd, varm och sorglig skildring av hur anhöriga drabbas och påverkas för livet av psykisk sjukdom. Men den sjukes berättelse är det inte.

Rebecca av Daphne du Maurier
Modernista (2017)
Översättning: Dagny Henschen & Hilda Holmberg
Nyskrivet förord av Mattias Fyhr

Skräckberättelsernas mästarinna har hon kallats, den engelska romanförfattaren och dramatikern Daphne du Maurier (1907–1989). Hennes mest berömda verk är romanen Rebecca – en psykologisk thriller i bästa gotisk romance-stil – och skräcknovellen Fåglarna, bägge filmatiserade av Hitchcock. De två finns nu i nya utgåvor med nyskrivna förord.

Berättarjaget i Rebecca försörjer sig som sällskap åt en förmögen dam när handlingen tar sin början. På hotellet, där de bor, möter de den stilige Max de Winter som har flytt sitt gods Manderley efter att hustrun Rebecca avlidit i en tragisk olycka. Berättarjaget förälskar sig i den betydligt äldre och världsvane de Winter och till hennes stora förvåning friar han. Efter smekmånaden flyttar de in på det storslagna godset. Men det blir inte lätt för den nya husfrun som brottas med alla förväntningar som läggs på henne. Och det går inte att mäta sig med den fulländade Rebecca vars ande styr över alla rum och trädgårdar. Den spöklika hushållerskan Mrs Danvers kärlek till sin före detta matmor vet inga gränser, liksom hatet till hennes efterträdare. Berättarjagets avund och otillräcklighet genomsyrar romanen ända tills den brutala sanningen om Rebecca avslöjas. Då släpper spärrarna och hon blir den starke.

Man kan dra paralleller till Charlotte Brontës Jane Eyre. Jane och det namnlösa berättarjaget i Rebecca är föräldralösa och fattiga innan de erövrar prinsen och halva kungariket. Men, till skillnad från till exempel Eliza Doolittle i Pygmalion, har de ingen lust att förvandlas till vackra svanar. Tvärtom – de är outhärdligt flärdfria, envisas med att bära sina enkla klänningar trots alla aristokratiska stilregler. De genomgår också en metamorfos, från osäkra flickor till självständiga kvinnor. Och båda romanerna innehåller naturromantik, slottsliknande egendomar och före detta fruar som vägrar dra sig tillbaka.

Många har tolkat in likheter mellan den förföriska men högst obehagliga Rebecca och du Maurier själv. I förordet berättas att du Maurier blev anklagad för att ha plagierat Rebecca från en brasiliansk roman och under rättegången (du Maurier blev dock frikänd) kallade åklagaren henne lögnare. Senare ska hon ha bekänt för en väninna att han på ett sätt hade rätt – hela hennes liv hade varit en enda stor lögn och att hon alltid “låtsats vara söt och god och snäll”.

CAROLINA THELIN
carolina.thelin@opulens.se

Alla artiklar av Carolina Thelin

Det senaste från Litteratur

0 0kr