Dikter om övergrepp, oförmåga och solskugga

Prosa & poesi.
Illustration: Opulens. Bildkälla: calimiel / pixabay.com

Nu har vi nöjet att introducera poeten Cyril Tönisberg, från Malmö. I tre kompromisslösa dikter skriver han om sin uppväxt och om relationen till föräldrarna.  Rent formellt är stilen hårdkokt, lakonisk, men i dikterna finns såväl kärv humor som starka känslor som bubblar under ytan.

 

Cyril Tönisberg är bosatt i Malmö. Så här beskriver han sin poesi:
Mina texter har beskrivits som “in your face-poetry”, “streetpoetry”, ”Tarantino i diktform”, ”Sveriges Bukowski” samt ytterligare liknande anarkoklingande epitet av läsare på Facebook (inklusive — om jag tillåts skryta — stora delar av Sveriges kulturelit). Och inte mig emot — såklart! Det är dags att ta dikten från de olästa kultursidorna till pocketboken på tunnelbanan!

DEN OBEHAGLIGA (FÖR)SMAKEN AV ALZHEIMERS (I)                

Vi har aldrig
stått varandra
nära

min far
och jag

den baltiska
livremmens
ständiga
ilska

speglade

hans
förtvivlade
frustration

över

affärslivet

sexlivet

den uppskattning

han aldrig ansåg sig få

utmynnade i

hundratals

övergrepp
i form av

piskrapp

mot min
mot en fem-sex-sju-årig
barnstjärt

väl använt läder

som gått
i arv

i alla tider

senast
från
mannens
egen fader

omöjliggjorde
för all framtid

KÄRLEK

oss emellan

liksom relationerna
med

alla som såg på

de som
aldrig ingrep

ändå
blev jag
idag

trots att
tecknen
i skyn
befunnit sig
där
längre än länge

hyfsat tagen


den så kallade sängen

då han
plötsligt
inte längre
kände igen
mig

trots mer än
fem minuters
samvaro

exempelvis
i sjukhushissen

efter att taxin
tagit
honom
från Lund

till
Ortopediska Kliniken
på MAS
i
Malmö

där
han
för
ett-hundra-femtionde gången
skulle bli
kontrollerad

på grund av
fallskador

beroende på
alkoholism

Sensommaren stod

för ovanlighetens skull

denna septemberdag

situerad
på den femtiofemte
breddgraden

nådens år 2016

i full blom

Det var
med andra ord
utifrån sett
en ovanligt
bra dag

Men
plötsligt

vände han sig mot mig
och sa
“Jag skulle träffa min son här!”

“Men hallå!
Jag är din son!”

Han såg
förvånad ut

“Ser du mig inte?”
frågade jag

“Jo, suddigt,”
svarade han

och rörde
sin rullator

osedvanligt snabbt
mot receptionen

Vem som kände mest
ångest
i denna stund

vet jag inte

Men
hans ångest
skulle
strax
endast
vara
ett vagt
minne
blott

om ens dess

Och jag förstår
honom

Om han nu
haft ett val

Ingen vill väl
se
början

på slutet

glasklart

 

LIVSAVGÖRANDE KONSEKVENSER AV OFÖRMÅGAN ATT TANKA EN BIL

Mina föräldrar
skulle

om de varit
något så när
normala

skiljt sig för minst
39 år sedan

Ibland tror jag

att

de inte gjorde så

beroende på

att
min mor
inte kunde
tanka bilen

Tillvand

eftersom det
under 60-talet

möjligtvis

en bit
ända in

70-talet

fanns
så kallad
service

att tillgå

även för
den allmänna populationen

Det innebar
exempelvis
att

bensinmacksföreståndare

eller anställda
på macken

kom ut och hjälpte
kunderna

med såväl
det ena
som det andra

Torkade
vindrutorna

kollade trycket
i däcken

doppade oljestickan

torkade
av den

med en finurlig
kommentar

Oj oj oj
här var det torrt

Fyllde på bensin
drog något väl inrepeterat
skämt

flirtade lite
med
hemmafruarna

som

i min mammas fall

inte fattade något
alls

beträffande

en bils
konstitution

och

inbillar jag mig

ej heller

kåta
mackanställdas
inviter

Hur många gånger
var jag

i tidig körkortsålder

inte tvungen
att bege mig

från det lilla brukssamhällets
ena ända
till den andra

efter att ha blivit uppringd

av min mor

för att tanka

den där
jävla
orangea Audin

då min far
var bortrest

på någon
ständigt
återkommande
veckolång
affärsresa?

Hon var livrädd

för allt
det praktiska

i tillvaron

hon inte lärt sig
behärska

Problemet var

att hon
inte heller

hade
den minsta
ambition

att
lära sig

speciellt inte
“karlgöra”

Hon ville bli serverad

Hellre än
genomlida
eventuella
svårigheter

Som att skilja sig

 

SOLSKUGGA

Minns mest

sommardagarna
och
sommarkvällarna

vi satt där

i villan
i en välmående
villaförort

i köket

runt
det runda
köksbordet

lunch klockan tolv

middag halv sex

mor, far, dotter och son

helger, framför allt helger

det var då
pappa oftast
var hemma

men

såklart

vissa
vardagar
också

med persiennerna neddragna

ett halvskumt rum
medan ljuset flödade
utanför

mamma
var en fantastisk kock

alla uppskattade maten

men det sas
inte mycket
runt köksbordet

trots
min fars regelbundna intag
av snapsar

inget
jag tänkte så mycket på

däremot

ständigt
dessa
jävla
nerdragna persienner

jag protesterade
några gånger

men fick aldrig

den övriga
familjens gehör

fars beslut

ingen vågade
ta
debatten

hans förklaring var

att han
inte tyckte om
grannarnas
ögon i nacken

medan han
åt sin mat

hur de nu skulle
ha kunnat?

varför
de ens skulle
ha velat?

femton-tjugo meter
till deras
närmaste fönster

med en häck
emellan

Vill man
se positivt
på det hela

var det kanske

denna återkommande upplevelse

som senare
i livet

fick mig
att uppskatta
ljuset

(och även värmen)

 

En dag
planterades
plötsligt
en björk
framför köksfönstret

som snabbt
växte sig stor

men persiennerna fortsatte
ändå
att dras ner

CYRIL TÖNISBERG
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

0 0kr