Vart är världen på väg?

Litteratur.
Illustration: Opulens. Bildkälla: Geralt / Pixabay.com

DEMOKRATIKRIS. I sin nya bok skriver Yuval Noah Harari om demokratins kris och världens framtid. Boken väcker farhågor men ger också uppmuntran rörande världens tillstånd och den mänskliga civilisationens utveckling.  Vladan Lausevic har läst den.

 

21 Lessons for the 21st Century
Av Yuval Noah Harari
Random House UK

Vart är världen på väg? Varför befinner sig demokratin i kris? Hur ser framtidens jobb ut? Det är frågor som i allt större omfattning har dykt upp i diskussionerna under de senaste åren. Men för att förstå hur framtiden för vår mänskliga civilisation kan gestalta sig så måste vi även förstå vårt förflutna. Att skriva global historia som fångar upp hela världen är en stor utmaning, inte minst då historieundervisningen fortfarande fokuserar på stater och länder. Ändå lyckas historikern Yuval Harari till en stor del att göra det på knappt 350 sidor i sin senaste bok 21 lessons for 21st century.

Precis som det låter är Hararis bok uppdelad i 21 kapitel om klimat, jämlikhet, religion. Varje kapitel är en separat djupgående berättelse i sig men boken är också ett samspel som utgör författarens ”lägesrapport” över världens tillstånd. För några år sedan gjorde sig Harari mer känd genom att förklara hur reaktioner emot terrorism leder till ”säkerhetsteater” som gynnar terrorister och att långt fler människor riskerar att dö på grund av bacon och sockerkonsumtion. Boken med de 21 lektionerna har blivit läst av ledare som Angela Merkel och Harari har vid fler tillfällen talat vid globala event anordnade av aktörer som TEDex och World Economic Forum.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

 

Redan i bokens inledning är Harari tydlig med att hans agenda är global och att han tar sitt ansvar som historiker för att ge människor nödvändig förståelse som berör vår vardag och därmed vår framtid. Texterna fångar allt från #metoo och arabiska våren till klimatförändringar och biohacking. Författaren går så långt att han menar att Homo sapiens inte kommer att vara ensam i framtiden eftersom bioteknisk modifiering kan resultera i nya typer av människokroppar samt att det kan uppstå konflikter beträffande vilka som ska äga teknologin. Men det är också sådana inslag i texterna som gör boken lättsam och underhållande att läsa. En bok där begrepp som K-poplåtar, Teslabilar och Hollywoodfilmer  underlättar textförståelsen och får läsaren att känna igen sig.

För den som är politiskt intresserad är boken mycket läsvärd eftersom en stor del ägnas åt att diskutera  liberalismen.  I det avseendet utgör boken ett viktigt bidrag till den rådande samhällsdebatten. Harari menar att liberalismen historiskt sett segrade över kommunismen och fascismen, men att världens mest dominerande politiska berättelse idag är mer ifrågasatt än tidigare och har fått minskat antal anhängare. Trots sina egna sympatier för frihet och mänskliga rättigheter menar Harari att liberalismen idag dels blir mer utmanad på grund av ekologiska problem som kräver nya synsätt beträffande ekonomin och dels av en allt mer postindustriell samhällsutveckling som bland annat kan leda till ”digitala diktaturer”. Boken ger också uppmuntran till liberaler att inte se ”Brexit and Trump” som världens undergång.  Enligt Harari gäller det att tänka på att världen år 2018 är mycket bättre och friare tack vare liberalismen än vad världen var under låt säga, 1938, 1968 och 1998.

Annan viktig betoning i boken är budskapen om de rådande klimatproblem som författaren ser som ett hot mot vår civilisation. Här menar Harari att det inte finns någon ”nationell suveränitet” i klimatfrågan och att nationalstaten är otillräcklig som styrelseform för nödvändiga lösningar. Människan beskrivs i boken med begrepp som ”ekologisk massmördare”. Här anses mellanstatliga samarbeten som otillräckliga åtgärder och istället kräver Harari globala institutioner vilket enligt honom också kräver att politik, beslutsfattning och demokrati globaliseras. Att klimatförnekande beteenden är vanliga bland nationalistiska aktörer beror enligt Harari på att globala problem kräver global solidaritet samtidigt som nationalismen inte erbjuder lösningar för världen i stort, vilket gör det lättare för många politiker som Donald Trump att låtsas som att klimatrelaterade problem inte finns.

Med tanke på dagens diskussioner om fake news och post-truth-beteende avfärdar Harari dessa som något nytt i historien. Istället menar han att människan alltid har varit en post-truth-varelse ända från begynnelsen eftersom vi oftare tänker i form av myter, berättelser och idéer än formulerar oss baserat på fakta och statistik. Dessutom, menar Harari, handlar demokrati och valprocesser främst om våra känslor och våra neuroner i hjärnan. Det beror på att människan har sina egna ”inre algoritmer”, biokemi och fysiologi som vi socialt genom historien har kallat för den fria viljan men som egentligen är en del av vår evolutionsprocess med rötter i livet på savannen. Våra känslor och vår rationalitet kompletterar varandra men det är också något som kan vara svårt att hantera när vi till exempel under starka emotioner känner mer rädsla för terrorism eller narkotika trots att fler människor dör på grund av matrelaterade sjukdomar.

Bokens sannolikt mest centrala del utgörs av diskussioner om identitet och mänsklig organisering. Precis som i sina tidigare böcker påminner Harari oss om att människor har spenderat majoriteten av sin historia i lokala och småskaliga gemenskaper. Den tidiga nationalismen kunde enligt författaren användas för att få främlingar att känna en större gemenskap med varandra men idag finns det ett gap mellan globala problem och lokala identifikationer. Det är ett gap som behöver överbryggas, hävdar han. Europeiska Unionen ses av Harari som världens största mångkulturella experiment baserat på universella värderingar och som går ut på att få fler människor att samarbeta och identifiera sig med gemensamma institutioner. Budskapet är att om EU lyckas med att lösa flertalet av sina problem så kan dess ”recept” tillämpas för resten av världen och därmed gynna den mänskliga civilisationens utveckling.

Ett annat stort problem som Harari förutspår är att den teknologiska och postindustriella utvecklingen kommer att leda till att allt fler människor känner sig  irrelevanta och överflödiga. Artificiell intelligens kommer enligt honom inte bara att ersätta ”enklare” sysslor utan även de som idag är advokater, läkare och lärare. Därför menar han att den framtida utvecklingen kommer att kräva en omdefinierad syn på arbete och välfärd. Enligt författaren är frihet väldigt obrukbart för individen om sociala skyddsnät saknas. Det gör att Harari också förespråkar basinkomst men han ser likväl problemet i att en sådan policy än så länge inte kan vara global. På det sättet, genom ett stort urval av ingående teman ställs flera tankeväckande frågor i boken.

Kommer det finnas ”informationsskatt” i framtiden? Hur kan samhällen se ut där det råder digitala diktaturer? Går det verkligen att globalisera demokratin? Boken väcker farhågor men ger också uppmuntran rörande världens tillstånd och den mänskliga civilisationens utveckling. Men bokens kanske viktigaste budskap är att vi har förmågan att skapa berättelser och symboler som förenar människor vilket behövs för att lösa de problem och utmaningar som vi idag står inför.

VLADAN LAUSEVIC
vladan.lausevic@opulens.se

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Vladan Lausevic

Vladan Lausevic är stockholmare och aktiv som skribent, liberal debattör och aktivist med intresse för såväl mjuka som hårda politiska frågor. I bagaget har en examen i historia och Europastudier. Vladans motto: “Jag har ingen identitet, jag har bara identiteter”.

Det senaste från Litteratur

0 0kr