Dela:

Bläddra per

Gåtor som behagar

MINIMALISM. Eva Ribichs senaste diktsamling Om ingenting annat innan ter sig aningen dunkel, tycker Helena Lie, som likväl finner ett behag i de minimalistiska formuleringarna i boken.

Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS

 

Om ingenting annat innan av Eva Ribich
Pequod Press

Hösten är lika med att förlagen spottar ur sig nya böcker. Jag får hem några lyrikverk från Pequod Press, det lilla och ofta högkvalitativa förlaget med bas i Malmö. Jag väljer Eva Ribichs senaste Om ingenting annat innan. En sparsmakad bok, glest mellan raderna, lite mer i mitten för att sedan tunnas ut, men så är Ribich också känd minimalist. Senast i somras utkom hon med ett sextonsidigt verk i Trombone förlags skriftserie Svavel, och Om ingenting annat innan är hennes sjunde diktsamling.

Omslaget utgörs av ett fotografi på den stege som finns vid bryggor och badhus och som leder ner i vattnet. Jag läser boken tre gånger. Den är inte särskilt omfattande och jag försöker bli klok på den, men är märkligt opåverkad: ”Dörren till hissen / skrapar/ när den stängs / Sluter om / det lilla / rummet / och mig” Eller: ”I hissen ner / är det stilla / men utanför / rusar det/ Jag faller / Mina ögon / i spegeln / mörka som / dina”.

Det är någonting ödsligt över den här samlingen. Som att vistas på en ensam plats där allt är vitt och det inte går att urskilja något. Få rader slår an i mig, men jag tänker att det får vara så och efter halva boken händer åtminstone något. Dikterna är nu utströdda över sidorna, precis som minnen kan kännas eller som något som flyter i vatten.

Fortsätt

 

Fraser på engelska dyker upp, en barndom skymtas, en vuxen bestämmer: ”Dina händer /runt hennes hals / når helt runt / prövar / hur länge / du håller andan själv / jag kan inte röra mig / som om du håller / fast mig också / tills du släpper.”

Men lika snabbt är jag tillbaka i den tillstramade ensligheten. En halsduk knyts, Kanadakylan tränger in, snökristaller bildas, och så vattnet som är ständigt närvarande. Lake Michigan, vågor, livbojar, stegen som leder ner eller upp. Det är någonting med det där vattnet som Ribich cirklar kring. Någonting måste ha hänt, tänker jag. Ett dödsfall, kanske en olycka. Eller kretsar allt kring en önskan, jag vet inte, men att använda ett av de mest symboltyngda element vi har äger vissa fördelar. Det inbjuder automatiskt till något slags tillskrivning av eventuella händelser eller betydelser.

Enligt förlaget handlar den här diktboken om att ”leva med minnen av händelser som en gång rev upp tillvarons grund”. Med den informationen går det att läsa in en del, men mycket är höljt i dunkel. Kanske är jag skadad av samtidslitteraturen, van vid explicita utgjutelser mer än introvert dikt, men Ribich rör sig ändå på platser som i sin anstrukna gåtfullhet för någonting behagligt med sig.

HELENA LIE

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Helena Lie

 

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS
Prenumerera gratis
Facebook
Facebook
Twitter
Visit Us
Instagram
RSS